Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ondskans val

ONDSKAN PERSONIFIERAD? Nej det är bara handlingar som är onda, inte människor, enligt artikelförfattaren.

Rättegången i Oslo tingsrätt mot massmördaren ­Anders Behring ­Breivik är nu inne på sin sista vecka.

Jackie ­Jakubowski frågar sig om grymhet är medfödd eller följden av en betingad erodering av empatin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BREIVIKRÄTTEGÅNGEN

 

Är Anders Behring Breivik ondskan personifierad? Sinnessjuk eller fullständigt tillräknelig ond? En ensam patetisk figur eller ondskan själv? Massmordet i Utøya har väckt många frågor där "ondskan" - ett begrepp som inte låter sig definieras - ofta används för att beskriva det obeskrivliga och ofattbara. Prästerna använder religiös terminologi - mördaren har kallats "ondskans tempelriddare". Men också i annars helt sekulariserade tidningsspalter kan man läsa att "det är ondskan själv som står inför rätta".

Samtidigt som det rapporterats att den onde massmördaren grät när hans egen propagandafilm visades i rätten men förblev oberörd när åklagaren läste upp namnen på hans offer, läser jag den brittiske psykologiprofessorn vid Cambridge, Simon Baron-Cohens uppmärksammade bok The science of evil. Han frågar också varför vissa människor är "onda", i stånd att begå ofattbara grymheter.

Det ondas existens är problematisk för religioner vilkas budskap så mycket handlar om Guds godhet och barmhärtighet. Den bibliska berättelsen om Job tillhör världslitteraturens mest fulländade betraktelser över ondskans närvaro i en värld skapad av den gode Guden.

Den fråga som en strängt monoteistisk religion har svårast att hantera är dock inte ondskans existens, utan dess källa: Varifrån kommer ondskan? Är Gud också det ondas skapare?

Thomas av Aquino på 1200-talet, liksom kyrkofadern Augustinus 800 år tidigare, menade att ondskan är nödvändig för att det goda skall vara möjligt. Den sefardiske religionsfilosofen Maimonides på 1100-talet skrev att ondska i förhållande till godhet är som mörker i jämförelse med ljus. Han tog fasta på ett citat ur Bibelns Jesaja: "Jag ger ljus och skapar mörker. Jag bringar lycka och skapar ofärd" (eller som det står i den gamla svenska översättningen: Olycka; ännu tydligare i den engelska översättningen: evil). Ondska, liksom mörker, är inte en realitet i sig utan en brist av något annat: godhet, respektive ljus.

Det ligger i sakens natur att samtidigt med skapande av ljus uppstår en möjlighet av mörker - med skapande av det goda uppstår möjligheten av det onda. Det är som när vi står i solen och njuter av dess värme och ljus - men samtidigt kastar vi en skugga.

Med all sin poesi är detta sätt att, inom religionens domän, behandla "ondskans" existens oanvändbart, menar Baron-Cohen. Det förklarar nämligen inte någonting, bara beskriver ett känslomässigt avstånds­tagande och mystifierar dessutom ämnet.

Då är Hannah Arendts tal om "den banala ondskan" mer klargörande. Den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann, ansvarig för 440 000 ungerska judars död, som hon mötte under rättegången i Jerusalem, var en "ordinary man" och hans "ondska" var "banal" - och därmed möjlig att förstå, eller åtminstone undersöka. Baron-Cohen vill därför flytta fokus från religion och mystik till vetenskap - sociologi, psykologi och medicin - och ersätta begreppet "ondska" med den vetenskapliga termen "empatierosion". Den "ondska" vi möter i form av mänsklig grymhet är en empati som eroderat.

Baron-Cohen klassificerar olika grader av empatierosion, där "nollempati" innebär en total avsaknad av både självinsikt och förmågan att sätta sig in i en annan människas situation och känslor. "Är du en empatisk person?", undrade åklagaren under fjärde rättegångsdagen och Breivik svarade utan att tveka: "Absolut."

 

Baron-Cohen håller dock inte med den ofta framförda uppfattningen att alla människor kan fås att begå onda handlingar: som lägervakter och torterare, eller massmördare som Breivik. Vad som krävs, enligt författaren, är en kombination av en permanent eller tillfällig avsaknad av en empatisk förmåga, yttre omständigheter (såsom "crime of passion", självförsvar eller psykotiskt tillstånd) och genetisk störning. När dessa tre faktorer samverkar blir resultatet en nollempatisk individ i stånd att begå de mest fruktansvärda handlingar.

Det finns dock ett problem med Baron-Cohens strikt vetenskapliga förhållningssätt, där han ser människan som determinismens fånge, utan fri vilja - det innebär att hon inte kan hållas ansvarig för sina handlingar.

Jag föredrar ett synsätt som hävdar att människan är skapad med både den goda (hebreiska jezer tov) och den onda driften (jezer ha'ra). Det vet både Talmudstuderande och moderna psykoanalytiker. Människans sanna väsen - ja, också hennes enda möjliga livsvillkor - är ett samspel mellan goda och onda drifter.

Människan är i sig varken god eller ond - hon har alltid ett val. Det är en optimistisk syn på människan - till skillnad från Baron-Cohens deterministiska och illusionslösa - och denna syn är livsviktig att hävda, ty alternativet vore att se varje Breivik som ett oskyldigt offer för sina drifter och omständigheter.

Det är nödvändigt att alltid hävda att människan har en potential att bli den hon väljer att vara. Hon är inte född med arvsynden, men inte heller god av naturen. Godhet - liksom ondska - är en gärning, inte ett tillstånd. Anders Behring Breivik - liksom misstänkte mördaren i Malmö, Peter Mangs, och slaktaren från Srebrenica, Ratko Mladic - har valt att döda.