Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Omsusad skulptör- duo – tidstypiskt par

KÖNSKRIGET. Camille Claudel dog ensam på mentalsjukhus, Auguste Rodin blev en av Europas mest kända skulptörer. Bilden föreställer Rodins staty av den romerska krigsgudinnan "Bellona".Foto: Linn Ahlgren

Therese Bohman och Nils Forsberg skriver om skulptörerna Auguste Rodin och Camile Claudel – en omsusad duo under det sena europeiska 1800-talet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Som ni kan se, var Rodin något av en erotoman.

Vi stod i den vackra parken utanför Rodinmuseet i Paris och nickade uppmärksamt, ett antal unga konsthistoriestudenter, när vår lakoniske lärare på klingande finlandssvenska sammanfattade den franske skulptören. En del av oss hade sett filmen med Isabelle Adjani som skulptören Camille Claudel, assistent och ständigt sviken älskarinna till Gérard Depardieu i rollen som Rodin.

I dag, drygt 20 år senare hade han karakteriserats som typisk kulturman. Claudel tillbringade sina sista decennier i livet på mentalsjukhus.

Auguste Rodin föddes 1840 i en arbetarfamilj, var i princip självlärd och kämpade rätt länge mot den konventionella smaken som hade svårt för hans fysiska och naturalistisk-impressionistiska skulpturer. Genombrottet kom sent.

De som såg Rodins storhet var desto mer entusiastiska. En ung och känslig poet, Rainer Maria Rilke hette han för övrigt, som 1902 kom till Paris för att träffa Mästaren skrev en hyllning som får paradisdelen av Dantes komedi att verka religionskritisk.

Nu ingår Rodin i den exklusiva skara skulptörer vars verk ingår i det allmänna medvetandet. "Kyssen". "Tänkaren". "Borgarna i Calais". Minnesmärkena över de franska nationalmonumenten Balzac och Hugo.

På Nationalmuseums utställning i Konstakademien är de flesta med i åtminstone någon version.

Man kan stå länge och studera "Mannen med den krossade näsan" och fundera på att just det som är så mänskligt och vackert och som så ofta i Rodins konst attraherande med den här frusna och inte alls idealiserade ögonblicksbilden, var det som Rodins det sena 1800-talet tyckte var fult och omoraliskt.

Vår tid ser andra moraliska fel.

I några verk med motiv från Ovidius är den objektifierande manliga blicken så ogenerad att om de fanns på hotell skulle Fi jämställa dem med porrkanaler på betal-tv:n.

Av det kan man lära sig att moralen varierar, men att konsten består. Auguste Rodins erotomani gör inte hans konst mindre sinnlig.

Innerst inne förstår nog alla att den nog var en förutsättning.

Skulptörerna Auguste Rodin och Camille Claudel var en omsusad duo under det sena europeiska 1800-talet.

Men medan Rodin skrevs in i konsthistorien tillbringade Claudel de sista decennierna av livet bortglömd på hispan.

 

Claudel bortglömd på hispan

Men medan Rodin skrevs in i konsthistorien tillbringande Claudel de sista decennierna av livet bortglömd på hispan.

En av Camille Claudels mest kända skulpturer, "Vågen", föreställer tre unga kvinnor som hukar inför en gigantisk våg som ögonblicket senare kommer att skölja över dem.

När man känner till Claudels livsöde framstår den som närmast visionär. Hon var den mycket lovande skulptören som efter studier hamnade som elev i mästaren Rodins ateljé. Där blev hon snart både musa och älskarinna åt honom.

Sedan sköljer hennes personliga våg över henne: hon isolerar sig från omvärlden, förstör sina skulpturer. Hennes familj får henne intagen på ett mentalsjukhus i södra Frankrike, där hon tillbringar resten av sitt liv. Brodern Paul, själv författare och framgångsrik konsul i en lång rad länder, är hennes enda länk till omvärlden. Han hälsar på henne sju gånger under trettio år.

Michèle Desbordes "Den blå klänningen" (utgiven i Frankrike 2004) är skriven i ett enda långt, närmast hypnotiskt och sinnligt flöde. Eller som en impressionistisk målning, där många små minnesfragment tillsammans tecknar en större bild. Den är ibland storslaget romantisk, ibland en skildring av desperat väntan i ovisshet. Hoppet om ett av Pauls sällsynta besök är det enda Camille har kvar.

Berättelsen om den sinnessjuka kvinnan är populär, på senaste tiden har den dykt upp i till exempel Anna Jörgensdotters "Drömmen om Ester" och Karin Johannissons "Den sårade divan". Där finns det en tendens att framställa den psykiska sjukdomen antingen som något kreativt, ibland till och med subversivt, eller som en konstruktion, skapad av samhällets förtryckande strukturer.

"Den blå klänningen" skiljer sig från dem genom att vara befriad från en sådan agenda. Desbordes lämnar förtjänstfullt frågor om sympatier och skuld till läsaren. I stället är det en djupt inkännande skildring av tillvarons gråaste känslor: hopplöshet, meningslöshet, uppgivenhet, pendlandet mellan hopp och förtvivlan. Det låter måhända olidligt deprimerande, men jag tycker om den just därför - för att Camille Claudel slipper vara uppbygglig i all sin tragik, som är precis så orättvis som livet självt kan vara.