Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Ömsom buspojkar ömsom akademiker”

Intressant kombination. Anders Ehnmark och P O Enquist 1998.Foto: MARIA SCHOTTENIUS
Annika HagströmFoto: OLLE SPORRONG
Anders Ehnmark, Annika Hagström och P O Enquist.Foto: RICHARD CAHLÉN / IBL

Den 29 maj begravdes författaren och Expressen-medarbetaren P O Enquist i Vaxholms kyrka.

Idag publicerar vi Annika Hagströms tal.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TAL. Vi kallade honom Onkel. Kommer inte riktigt ihåg hur det uppstod, men det kändes precis rätt att kalla honom så – han var min, vår, familjens Onkel.  En som alltid funnits där. En som alltid hörde av sig. En som alltid hade en rolig formulering i beredskap. Jag kunde se på Anders vem han talade med när Onkel ringde. Då fanns alltid ett leende där.

Det började med ett telefonsamtal direkt in i klipprummet på TV2. Det var före mobilernas tid. Telefonen hade sladd och egen lur. Signalen lät aningen alarmerande.

Jag minns situationen väl. Min redigerare blev antydan till irriterad över att bli avbruten. Vi hade ett stort jobb framför oss. Vi redigerade ett program i serien ”Rikets affärer” där vi berättade om Bonniers märkliga pengaflöde till ett brevlådeföretag i Liechtenstein. Förbi den svenska rättvisan.

De hittade en sorts arbetsgemenskap som piggade upp inte bara dem själva.

Men nu ringde telefonen. Det måste vara något viktigt. Jag lyfte på luren och sa mitt namn. ”Jag vill få tag på Anders Ehnmark”, sa rösten. ”Jag har läst hans text från Karamellkoket i Dagens Nyheter i dag. Var hittar jag honom?” Det var P O Enquist som ringde från Uppsala.

Föga anade jag att det samtalet skulle bli upptakten till en vänskap som skulle vara livet ut. Men så blev det. Anders och P O fann varandra. De hittade en sorts arbetsgemenskap som piggade upp inte bara dem själva utan också oss andra som stod runtomkring. Telefonsamtalet till klipprummet blev upptakten till pjäsen ”Chez nous” som kom att sättas upp på Dramaten 1976. ”Chez nous” var ett passande namn – tyckte jag – som höll på med en dokumentär om porrklubbarna Sexorama och Chat noir i centrala Stockholm just då.

P O Enquist och Anders Ehnmark vid skrivmaskinerna på Expressen.Foto: KENNETH JONASSSON

När pjäsen hade premiär på Dramatens stora scen fanns Bo Strömstedt i publiken. Jag minns hans ansiktsuttryck än i dag. Han tyckte illa om pjäsen, inte minst Jan Malmsjös gestaltning av producenten/chefredaktören som mera lät som en porrklubbsdirektör. Han bröt på danska och var fullständigt magnifik i sin rollgestaltning. 

P O och Anders vänskap tog aldrig slut. 

Från den första tiden då de skrev på skrivmaskin – i Anders fall en grön Halda – den ene i Uppsala och den andre i Taxinge – och sedan sågs på bensinmacken i Enköping för att byta manus – förblev de bundsförvanter. Ömsom buspojkar av värsta sort och ömsom lärda akademiker vid Uppsala universitet. En intressant kombination. Macken i Enköping ansågs för övrigt ligga exakt mittemellan Uppsala och Taxinge.

När de kom tillbaka från Uppsala hade P O fört tillbaka alla frivoliteter som Anders strukit över.

Så där har det fortsatt. Busigt och roligt. Bråkigt och tillitsfullt. Åtskilliga manus från P O överlämnade på macken rättades av Anders hemma i Taxinge. När de kom tillbaka från Uppsala hade P O fört tillbaka alla frivoliteter som Anders strukit över. Till sist blev det inga ändringar.

P O har funnits med oss i nästan ett halvt sekel.

Var vi än har befunnits oss så har P O hittat oss.

Men när jag tänker på saken har han inte sällan funnits med oss på våra resor. Jag kan se honom i solstolen på den grekiska ön, på tennisbanan i Spanien, på terrassen i Paris med utsikt över Eiffeltornet, eller Eiffelpinnen som P O sa, solbränd, vältränad och alltid beredd att erbjuda nya träningspass för kamraterna.

Den sista gången vi såg varandra var i Vaxholm då P O fyllde 85 år och firades med tårta och besök av sina närmaste.

Jag tog några bilder – och när jag nu tittar på dem igen ser jag att onkel – trots den fysiska svagheten – mobiliserar ”grace under pressure” som Anders brukade säga.

Om Sankte Per öppnar pärleporten för Anders och P O så behöver han aldrig ha tråkigt.

Nu har både Anders och P O lämnat oss här på jorden.

Var de nu befinner sig vet ingen av oss.  Den ene av dem bad aftonbön varje kväll, den andre bråkade med Vår herre om skriftens ord.

”Är det ena rätt så är det andra också rätt”, som Jan Malmsjö uttryckte det från Dramatens stora scen.

En sak vet jag dock säkert; Om Sankte Per öppnar pärleporten för Anders och P O så behöver han aldrig ha tråkigt.

 

Av Annika Hagström

Annika Hagström är journalist, tv-producent, dokumentärfilmare, programledare och författare. Hon var gift med Anders Ehnmark från 1976 till hans död 2019.