Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Om skriv och kiv

Ardalan Esmaili hoppar.

Nils Schwartz ser Alejandro Leiva Wenger återta scenen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

FÖRFATTARNA

Av Alejandro Leiva Wenger

Regi Frida Röhl

Unga Klara, 1.30 t.

När den då 25-årige Alejandro Leiva Wenger - född i Chile, uppvuxen i Stockholmsförorten Vårberg - debuterade med novellsamlingen "Till vår ära" 2001, hyllades han av kritikerna som den efterlängtade unga invandrarrösten i den svenska samtidslitteraturen, direkt nedstigen från förorten. Två av de sex novellerna var till yttermera förtjusning skrivna på så kallad Rinkebysvenska.

Pionjären Leiva Wenger skulle under decenniet som följde få flera efterföljare, med Jonas Hassen Khemiri, Johannes Anyuru och Marjaneh Bakhtiari som mest uppmärksammade namn, men själv förblev han tyst, sånär som på enstaka artiklar.

 

Men nu drygt tio år efter debuten börjar hans namn synas igen, inte bara som debattör, utan också som skönlitterär författare. Häromåret gjorde han dramatikerdebut med monologpjäsen "127", där hans skådespelarutbildade yngre bror Pablo spelade rollen. Med "Författarna" - som ingår i Unga Klaras pågående projekt om den kreativa processen - tycks Leiva Wenger definitivt vara tillbaka på den offentliga scenen igen.

"Författarna" kan ses som ett ironiskt och mångtydigt inlägg i den debatt om representativitet och självupplevda erfarenheter som har pågått i medierna de senaste åren. Man kan gissa att Leiva Wenger har hämtat en del från upplevelserna i samband med debutboken.

 

I pjäsen möter vi den outgivne författaren Alvaro (Ardalan Esmaili) och den arbetslöse skådespelaren Ali (Pablo Leiva Wenger) som delar en lägenhet i Södra stationsområdet på Södermalm i Stockholm. Det är uppenbart inte bästa stället att bo på om man ska ha något att berätta.

Men en dag dyker Alis kompis Alex (Oscar Töringe) upp som en frälsare. Han är inte bara rullstolsburen utan talar dessutom det rätta förortslingot när han berättar om sina tuffa uppväxtvillkor. Alvaro bestämmer att han och Alex ska skriva en roman ihop. Intrigen tar flera överraskande vändningar innan historien är till ända. Och hela frågan om autenticitet och författarinlevelse vänds upp och ner och skakas om ordentligt.

 

Frida Röhls iscensättning pendlar mellan det intima och det sakrala - som när tre gossopraner får bilda ett slags offerpendang till männen på scenen, även det förstås en ironisk touche. Spelet försiggår på en rektangel med genomskinligt golv, med publiken på tre sidor och scenväxlingarna markerade med ljus- och ljudeffekter av Carina Gedeon respektive Dror Feiler.

Alla som har kategoriska uppfattningar om vem som får skriva om vad, rekommenderas varmt att se den här föreställningen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!