Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Om Horace offras kommer rädslan och barbariet segra

Foto: OLLE SPORRONG

Många verkar nu tro att den enklaste lösningen på Svenska Akademiens kris består i att Horace Engdahl slutar frivilligt.

Marianne Stidsen skriver om faran i att sätta grundläggande demokratiska principer ur spel av bekvämlighetsskäl.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | KRISEN I SVENSKA AKADEMIEN. Jag kan mycket väl förstå Expressens kulturchef Karin Olssons känsla av obehag, när hon i sin senaste krönika konstaterar att striden omkring Svenska Akademien nu har nått en nivå som bara kan beskrivas med ordet ”smutsig”. Det är som om allt har spårat ur och hamnat bortom kontroll. Den artikel som nyligen publicerades i Der Spiegel och som mest liknade ett kapitel i en modern fantasyberättelse fabricerad av en sjuk hjärna, vittnar om hur mycket det hela har gått över styr.

Det enklaste sättet att återfå lugnet, läser man mellan raderna hos Karin Olsson, är att ge efter för de tre avhopparnas krav på att Horace Engdahl ska lämna sällskapet. Gör han det, kommer de att återvända och Akademien kommer presumtivt kunna återupprättas. Det kommer med andra ord att sättas den punkt som många – även de som har följt ståhejet som en spännande Netflix-serie – numera har börjat längta efter. Så att vi alla kan gå vidare.

Problemet är bara att några grundläggande principer står på spel här. Det tjänar ingenting till att blunda för det bara för att man är trött på att höra om Akademien i medierna. Jag kan som sagt mycket väl förstå Karin Olsson. Även jag – som har skrivit en lång rad inlägg och gett flera intervjuer i Danmark, Norge och Sverige om saken – håller på att tröttna. Och är det egentligen inte lättare att bara säga: Nu orkar vi inte mer. Fram med offret, ge oss Horace Engdahl. Även om det kan verka absurt, eftersom hans enda ”förbrytelse”, som han själv formulerar det, är att försvara sin uppfattning om Akademien. Och det får väl i så fall sorteras in under det man på militärspråk kallar för ”kalkylerade förluster”.

Ett vägskäl i västerlandet

Men ändå … För några dagar sedan fick jag ett mejl från en något äldre svensk universitetsstuderande, som jag känner mig tvungen att citera. Hon skriver bland annat:

”jag vill tacka för dina inlägg kring krisen i Svenska Akademien (…). Sverige är tyvärr i en utförsbacke, kalla det dekadens inom den intellektuella sfären. En rädsla och feghet har insmugit sig på alla nivåer i ett genompolitiserat klimat. Ett självskadebeteende, man slår på dem som ligger, man skadar och är våldsam mot det bästa. Jag är förtvivlad och tänker på det varje dag. Låt inte detta hända i Danmark”.

Avsändaren har, menar jag, begripit något som den svenska pressen och medievärlden kanske har blivit en smula blind för i sin förklarliga trötthet över att om och om igen behöva skriva om nya ordväxlingar i akademistriden. Nämligen att några grundläggande och principiella saker står på spel, som kräver att man inte väljer den lösning, som kanske på kort sikt kan förefalla som den enklaste.

Vi står just nu vid ett vägskäl i den västerländska demokratin. Inte minst i Norden är detta vägskäl mycket tydlig, något som den universitetsstuderande tydligt uttrycker. Det handlar nu om att värna de institutioner och den demokrati och den frihet som hon – enligt min mening med all rätt – är rädd håller på att gå överstyr.

Man kan bara hoppas att opinionsbildarna, beslutsfattarna och överhuvudtaget de personer i hennes land, som har makten att göra något, vaknar upp och ser hur viktigt det nu är att inte ge efter för pressen att göra det som verkar enklast.

Totalitarismens återkomst

Enklast är det som sprider långt mer rädsla och barbari än den målmedvetna ondskan. Enklast är det som skapade de fascistiska och kommunistiska stater som vi minns från 1900-talet och som vi i dag med fasa blickar tillbaka på.

Enklast är det som har gett stoff till några av de historiska filmer som vi nu med äcklets och förtvivlans klumpar i halsen ser på tv och bio. Där de som ”inte passar in” blir förföljda, hånade, lemlästade, utrensade.

Enklast är det, som har gett material till många rättskaffens humanisters kritiska och avståndstagande analyser av totalitarismen i dess historiska former, men som uppenbarligen inte kan känna igen den när den står och stirrar dem i ögonen utanför porten.

Slå vakt om mänskliga rättigheter

Jag vill säga till den svenska befolkningen och dess opinionsbildare: Hoppas inte på det, som på kort sikt verkar enklast. Lyssna på den kloka person som skrev till mig. Hennes fruktan är äkta och välgrundad. Hennes yngre medstuderande ska växa upp, arbeta och bilda familj i det samhälle som återstår när väl den principiella frågan om Svenska Akademien är avslutad. Var med om att skapa ett samhälle där de slipper den rädsla som kvinnan beskriver. Var med om att bevara de mänskliga fri- och rättigheter som hon bekymrar sig för, och se till att de förblir levande och giltiga.

Var med om att göra så att ni en gång, när historien ska skrivas, kan vara stolta över att ni valde att gå åt rätt håll, när ni stod i korsningen. Med andra ord: Stå orubbligt fast vid de grundläggande principer som den moderna demokratiska rättsstaten och det liberala humanistiska samhället vilar på. Även när det på kort sikt kan verka besvärligt.

 

 

Marianne Stidsen

Marianne Stidsen är lektor vid institutionen för nordiska studier och språkvetenskap, Köpenhamns universitet, samt medlem av Det Danske Akademi.

Översättning Jens Liljestrand

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!