Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Om flickan som gick med i mördarsekten

MÖRDARENS FLICKOR. Susan Atkins, Patricia Krenwinkel och Leslie Van Houten på väg in till rättegången gällande de så kallade Mansonmorden där sju människor dödades av medlemmar i Mansonsekten 1969. Foto: George Brich/AP

Charles Manson.

"Flickorna".

Emma Clines sektskildring var hajpad redan innan den kom ut. Martina Montelius gläds åt en författare som beskriver tonåringar utan att förminska.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

ELLEN CLINE

Flickorna

Översättning Erik MacQueen

Natur & Kultur, 331 s.

Upplevelsen att läsa en roman ska helst vara lika svår att beskriva som känslan av en vag dröm. Själv kan du ännu känna drömmens konturer i kroppen, men att förmedla den till någon annan är omöjligt. För att en bok ska ha den effekten krävs stort precisionsarbete av författaren.

Emma Cline.

 

Emma Clines mycket omtalade debutroman "Flickorna" är ett exempel på hur vissa böcker kan läsas för sina sidospårs skull, och för språkets. Själva ramhandlingen är för mig, sin stora dramatik till trots, av underordnad betydelse. Likaså författarens upphaussade status som ung, litterär stjärna med väl ljussatta pressbilder och allt.

 

Läs mer: Martina Montelius om äktenskap och konsten att uthärda.

 

Evie Boyd, 14 år, lever i det sena 1960-talets Kalifornien, lika plågsamt medveten om sin obetydlighet som oräkneliga andra romanfigurer - i synnerhet tonåriga sådana av honkön. Både som fiktiv gestalt och som människa är hon en kliché - men en som bär omisskännliga tecken på att vara skapad av en mycket snart lysande författare.

 

Övertrumfande språkgehör

Beskrivningarna av Evies slitsamma skylande av sina tillkortakommanden i form av pormaskar och identitetsförvirring, allt för att tillfredsställa en diffus dröm om kärlek från vilken smörgåsslafsande pojkvasker som helst, är minutiöst utförda.

Emma Clines språkgehör övertrumfar omedelbart all förhandspublicitet om bokens kopplingar till Charles Manson, amerikanska toppkritikers överlägsna kommentarer och pengarna hon fått för filmrättigheterna. När boken är öppnad tar den över.

 

Läs mer: Martina Montelius om "Barnen på Frostmofjället".

 

Cline undviker med absolut auktoritet de misstag nästan alla som vill beskriva unga människor gör: det kladdiga förminskandet, det distanserade överseendet, den halvmedvetna nedlåtenheten.

Här framträder en människa med samma murriga sexualitet och inte helt urvuxna, primitiva aggressivitet som oftast bara förunnas betydligt äldre, helst manliga protagonister. Och det stämmer med verkligheten; slutet av barndomen är som en första ålderdom. Uppväxten är den längsta tiden i en människas liv, och en genomsnittlig tonåring, som Evie, har ofta lika många smutsiga nederlag och onämnbara skamfläckar i sin historia som en frånskild, alkoholiserad 45-åring.

 

Fjortisen som bytesdjur

Men för den 14-åriga flickan tillkommer dessutom kravet på att samtidigt, mer än något annat, vara underbar. Vacker, oskyldig, redo att skövlas. Ett silkesmjukt litet bytesdjur.

En så ung människa som Evie kan inte föreställa sig vilket monumentalt antiklimax det kan vara att få den förmenta närhet man eftersträvat. Eller hur svårt skadad man kan bli av någon man betraktat som vägen, sanningen och livet.

 

Läs mer: "Prins Oscar klarar sig nog utan lekplatsen" av Martina Montelius.

 

Det är förstås här den Manson-lika sekten kommer in i bilden. Naturligtvis vill Evie ingå i den mystiska och äckelvackra flock hon först bara ser på avstånd: unga flickor, till synes fria, men i själva verket ägda av en förvriden ledare. Och naturligtvis leder det till blodbad och förintelse.

 

"Flickorna" ljuger inte

Ja, Evie har en framtid, men den är ingen revansch. Hon slår sig inte fri, blir inte "lycklig". Det är, vid sidan av formuleringsnjutningen, det jag uppskattar mest med "Flickorna". Den ljuger inte. Jag hoppas att Emma Cline kommer att tukta, och därmed bevara, sin tydliga litterära gåva. Gör hon det kan hon bli en alldeles nödvändig författare.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.