Vem som får priset vet vi inte. Men hur motiveringen kommer att se ut är nog så förutsägbart.
Förra året fick Mo Yan Nobelpriset för att han ”med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid". Varför inte ”med en knivskarp synvilla”? Varför inte ”förenat fakta, framtid och flum”?
Varför uttrycker sig en institution som ska främja det svenska språkets klarhet och uttryckskraft på detta märkliga sätt? Jo, svaret är:
Traditionen! Den förste pristagaren, Sully Prudhomme, fick 1901 priset för ”… hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning". Jackpot i den tidens finaste ord och guldstjärna för tung syntax! Och på den vägen är det.
Det man vill säga är att x fått priset för y. Det finns två sätt att förlänga en sådan kortis till det som är medellängden för en motivering, 19 ord. Om vi utgår från ”författaren utforskade mänskligheten” vilket är kärnan i motiveringen för Le Clézios pris 2008, så kan vi lägga till bestämningar till författaren, och vi kan samordna bestämningarna. Vips blir det ”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare …” Och vi kan också bygga ut mänskligheten med samma medel: ”en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”. Exakt 19 ord.
Helst ska det vara tre samordnade led (uppbrottets, äventyrets och extasens;), och är det bara två ser vi till att det blir en kontrast (utanför och nedanför).
Men vad är ”det poetiska äventyret”? Något sådant finns inte i sinnevärlden, men Svenska Akademien älskar paradoxer: utanförskapets delaktighet, hemlöshetens landskap, den bortträngda historiens närvaro, en gripbar undflyende verklighet, frilägger avgrunden, muntert svarta fabler, ironisk precision, vardagens mirakler för att bara plocka bland de senaste tio åren. Paradoxerna avser förstås att visa det gränslösa djupet i tanken bakom formuleringen. Så visst blir vi imponerade.
Dessutom finns två regler som akademien aldrig gör avkall på. Det ska vara mörkt, dystert och eländigt. Det är gott om ord som splittring, melankolisk, förtrycket, hemlöshet, nederlag, bitter insikt, de utsatta, avgrunden. Och motsvarande solskensord (harmoni, yster) saknas totalt.
Den andra regeln är att undvika vanliga ord och i stället välja så patinerade som möjligt. Alltså: skriv inte tecken utan sinnebild, inte smartness utan sinnrikhet, inte pilsk utan sinnlig, inte många utan talrika, inte dominerande utan härskande, inte sågade utan gisslade, inte granska utan skärskåda etc. Språkligt sett har akademien inte blivit en dag äldre sedan grundandet år 1786.
Ovanpå dessa tvingande regler finns en ambition att använda så många substantiv som möjligt. Hellre kartläggning, delaktighet och utforskare än kartlägger, är delaktig i och utforskar. De korta texterna blir blytunga med sina cirka 40 procent substantiv.
Akademien väljer alltså ord för att imponera, mystifiera, förmörka och tynga. Det kan bara finns ett syfte: akademien vill själv få Nobelpriset.
Lars Melin
Lars Melin är docent i svenska och populärvetenskaplig författare.