Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Olustigheter

RYSMYS. Jonathan Rhys-Meyers (Kung Henrik VIII) och Natalie Dormer (Anne Boleyn). Ur tv-serien "The Tudors". Foto: SVT

Efter "Femtio nyanser av honom" hårdsatsar förlagen på litterär porr för kvinnor.

Maja Lundgren läser två häpnadsväckande dåliga exempel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

Benedicta Söderberg

"Tio lektioner i lust"

Översättning Margareta Järnebrand

W&W

128 s.

Roman

L Marie Adeline

"Secret. Det hemliga sällskapet"

Översättnina Hanna Svensson

Albert Bonniers förlag

263 s.

Litteratur med uppeggande syfte behöver inte vara dålig, "pornografisk" duger inte som skällsord. När nu Bonniers och W&W satsar på porr för kvinnor, i kölvattnet efter "Femtio nyanser av honom", siktar de in sig på köpstarka kvinnor som vill tro att de läser något mer rumsrent än en Harlequin. Men romanerna i fråga är uslare än kiosklitteraturens och veckotidningsnovellernas rosa avdelning, eftersom de är mer anspråksfulla och krassa.

Två pseudonymer, en kanadensisk och en dansk, varav den ena sägs stå för en framgångsrik tv-producent och den andra för en advokat, kommer ut ungefär samtidigt: Bonniers ger ut kanadensiskan L Marie Adelines "Secret. Det hemliga sällskapet", medan W&W drämmer till med danskan Benedicta Söderbergs "Tio lektioner i lust".

Gemensamt för romanerna är att hjältinnorna är dygdiga kvinnor i 35-årsåldern (båda har legat med en enda man, sin make) som får lektioner i skamlöshet av främlingar. Böckerna liknar varandra även på så vis att männen är sexuellt humankapital och inget annat. Här vimlar av änglalika bad boys, buspojksleenden, huvuden på sned och utförliga samlagsskildringar. Författarna har helt enkelt vänt på sexismen: nu är det kvinnornas tur att objektifiera männen, typ.

 

Fungerar det upphetsande? Inte på mig. Det är helt enkelt för jävla dåligt för det. "Han var inte lång, men hans sexiga råhet gav honom en otrolig närvaro." "Å Gud, detta var för mycket! Jag skälvde vid varje kyss."

Det där var Cassie, huvudpersonen i "Secret". Cassie är änka efter en usling, en alkoholist som har misshandlat henne. Hon jobbar som servitris då hon blir kontaktad av ett hemligt sällskap kvinnor som hjälper andra kvinnor att förverkliga sina erotiska fantasier. Männen Cassie är ihop med gör det gratis, det är nämligen arrangerat så att även de förverkligar sina fantasier. På den punkten skiljer sig den kanadeniska romanen från den danska.

Benedicta Söderbergs "Tio lektioner i lust", om advokaten Benedictas äventyr med en latin lover, är den mer pretentiösa av de båda romanerna. Författaren vill signalera distans genom att låta uttryck som "kliché" och "schablon" dugga tätt. "Schablonbilden av den varmblodige latinske älskaren. Men det är sådan du verkar." "Vi knullar en kliché". "Stereotyperna främjar lusten."

Blir det bättre av att man skriver "jag vet att det är en kliché, men..."? Nej, sämre. "Tio lektioner i lust" är också den roman som väcker mest olust. Äventyret slutar med att advokaten Benedicta återvänder till sin make ("Vår längtan är en usel kompass, och mitt sköte är en opålitlig vägvisare.") varefter det antyds att det är han som hyrt den latinske älskaren för att pigga upp deras äktenskap.

Skäms. Blä.

Jag funderar lite på min gamla tolvårsroman "Ett korthus av glas", om en kvinna som rymmer med en irländsk gangster. Dags att ge ut den under pseudonym och bli rik? Mansbilden är lustig men inte sämre än glädjepojkarna i de här skräpböckerna. Sexscenerna är dock få och jämförelsevis kyska.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!