Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ola Larsmo/Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

OLA LARSMO | Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia | Albert Bonniers förlag

 Den 17 februari 1939 är en skammens dag i svensk historia. Det var då Uppsala studentkår med 548 röster mot 349 antog en resolution, där man vädjade till myndigheterna att ”ta hänsyn till den studerande ungdomens oro” och inte placera ”främmande intellektuell arbetskraft” på ett sådant sätt att ”välmeriterade svenska män och kvinnor” riskerade att berövas ”sina möjligheter att ställa sina kunskaper till fosterlandets tjänst”.
Över studentkårens församlade huvuden hängde Damoklessvärdet – Socialstyrelsen hotade med att bevilja arbets- och uppehållstillstånd till icke mindre än tio judiska specialistläkare som efter Kristallnatten sparkats från sina arbeten i Tyskland. Med tanke på att formliga horder av något tusental judiska flyktingar redan översvämmat landet, inser man att den studerande ungdomen såg molnen hopa sig över den ljusnande framtid.

Ola Larsmo har på senare år forskat i omständigheterna kring det famösa så kallade Bollhusmötet i Uppsala, dess förgreningar i samtiden och dess följdverkningar i efterkrigstiden. I fjol iscensatte Upsala stadsteater hans rekonstruktion av mötet på plats och ställe i Bollhuset, med Larsmo själv i rollen som mötessekreteraren Gösta Knutsson. Och i dag kommer boken Djävulssonaten, där han sammanför temat i sin roman En glänta i skogen (2004) – den svenska flyktingpolitiken vid norska gränsen – med sin dokumentation av Bollhusmötet.
Bokens sista del handlar således om den norsk-judiske violinisten Leiba Wolfberg – det är han som har Tartinis berömda sonat på repertoaren – som avvisades vid svenska gränsen och därefter deporterades till Auschwitz.

Wolfbergs öde – han överlevde – är givetvis starkt gripande, men det är inte den berättelsen jag hade velat läsa i den här boken. Det kan låta egendomligt, men den skjuter faktiskt över målet, precis som bokens undertitel: ”Ur det svenska hatets historia”. Bollhusmötet kunde inte förutse Förintelsen och det var inte hat som präglade debattinläggen. I så fall hade knappast flyktingmotståndarna kunnat göra fortsatta karriärer i stat och akademi, i partiväsen och medier. Det är kapitlet om karriärerna jag hellre velat läsa i boken.
För vad bollhusmötet framför allt vittnar om är den svenska futtighetens betydelse. Hat är i detta sammanhang en alldeles för stor känsla. Här handlar det om det ogina gnetandet med att-satser, det försåtliga fintandet med formuleringar, det fega hukandet bakom paragrafer.
 Det är inte antisemitismen i första hand som präglar Bollhusdebatten – även om det finns sådana inslag – utan den snåla och misstänksamma främlingsfientligheten. Och det går en rak linje från Bollhusmötet till dagens migrationsverk, längs vilken generationer av nitiska tjänsteförrättare har vandrat i mer eller mindre reglerad befordringsgång.

Larsmo har inte
haft tillgång till den konservativa studentföreningen Heimdals arkiv. Det var i dess styrelse de ledande flyktingmotståndarna i Uppsala satt, med Arvid Fredborg i spetsen. Men föreningen sluter sig som en mussla. Det är förvisso också en svensk tradition (jämför Säpo). Låt oss kalla det Den svenska linjen.
Så hette den pamflett som Fredborg & Co lade fram 1940. Där kan man bland annat läsa: ”Det övervägande flertalet yngre svenskar – och vi utgöra inget undantag – anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde. Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter.”
Om denna pamflett kan man i dag på en tidskrifts hemsida läsa: ”Pamfletten var ett upprop för motstånd mot nazi-Tyskland och en kritik av den undfallenhet som präglade Per Albin Hanssons samlingsregering.”
Tidskriften ges ut av Fria moderata studentförbundet. Nuvarande redaktör Peter O Sellgren. Bland tidigare redaktörer märks Carl Bildt, Cecilia Stegö Chilò och Mats Svegfors. Tidskriftens namn är –  Svensk linje.

Låt mig ställa två ”oförytterliga” krav:
• Att föreningen Heimdal öppnar sina arkiv.
• Att nuvarande och tidigare redaktörer för tidskriften Svensk linje verkligen läser pamfletten som gett den dess nam

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!