En gång i tiden försörjde jag mig på att skriva textreklam. Fluffiga, menlösa texter om allt från skidhotell och spaanläggningar till gymnasieskolor, cancerkliniker och norrländsk verkstadsindustri. Lite siffror, lite hårdfakta, och sen bara gödsla på.
En global utmaning med förankring i det lokala samhället.
Stora möjligheter att utvecklas i en kunskapsintensiv organisation med högt i tak och frihet under ansvar.
En härlig vecka för hela familjen i avkopplande och stimulerande miljö där snön färgas av nysatsningar.
Kanske är det igenkänningen som gör mig så sorgsen av kulturminister Alice Bah Kuhnkes artikel i dagens DN, där hon, åtminstone enligt rubriksättaren, "svarar sina kritiker".
Jag påminns om den ångestalstrande syrebristen som uppstår i en text när dess enda syfte är att fylla ett utrymme, täppa igen ett hål. Eller vad ska man säga om fraser som:
"För människan och samhället är kulturen oumbärlig."
Eller:
"Litteraturen och lyriken ger människans inre liv språklig dräkt, och när orden inte räcker till tar musiken vid."
Eller:
"Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle."
Eller:
"Regeringens huvudsakliga kulturpolitiska prioritering är att kulturlivet ska få bästa möjliga förutsättningar att utvecklas."
Eller:
"Som ansvarig minister kommer jag, med all kraft och engagemang, att ägna min tid, kunskap och energi åt att kulturen äntligen får den uppmärksamhet den förtjänar."
Prova att sätta in en negation i meningarna ovan ("För människan och samhället är kulturen inte oumbärlig"). Ser ni? Floskler alltihop. Substanslöst lulllull utan annan funktion än att fylla ut raderna, som när en osäker student babblar på om ingenting alls på en muntlig tentamen, eller en ovanligt torftig omgång av P1:s "På minuten" där klockan går oliiidligt långsamt och man bara väntar på att Hans Rosenfeldt ska tuta i luren.
Insprängt i allt detta står det några vaga fraser om delaktighet, barn, skolor och miljonprogramsområden. Men det är pinsamt tydligt att Alice Bah Kuhnke, som Gunilla Brodrej redan har noterat, saknar kulturell kärna. Det är hela problemet. Hon beter sig som en skicklig moderator som skulle kunna blåsa liv i en stendöd konferens i vilket ämne som helst, inte som en ledare med en egen agenda.
Jag kommer på mig själv med att sakna Lena Adelsohn Liljeroths frispråkighet. Eller Håkan Juholts bekymmerslösa tomtighet. Eller vad som helst som går att åtminstone ta spjärn mot.
Jag vet inte vem som spökskrivit Bah Kuhnkes text. Jag kan bara hoppas att vederbörande så snabbt som möjligt får återvända till den anonyma textfabrik där hen hör hemma.