Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ögonblick av frihet

Foto: Malick Sidibé
Foto: Malick Sidibé
Foto: Malick Sidibé
Foto: Malick Sidibé

Nils Forsberg om Malifotografen Malick Sidibé.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

Malick Sidibé

Marabouparken

Sundbyberg

Till 1/12

Om man startade i Tanger och gick mot Marrakech och vidare söderut kom man ganska snart till Timbuktu. Några steg upp från Guldkusten låg det, i södra Sahara. Några kameler var ditmålade, och en röd solnedgång.

I gamla äventyrsböcker hade den uråldriga karavanstaden i dessa tuaregtrakter, där elfenben, guld, ebenholts och slavar handlades, en mytisk klang. På spelplanen såg den ut som en hägring. Det var här som äventyret började.

Det var Timbuktu som fick representera Mali i "Den försvunna diamanten", inte huvudstaden Bamako. Timbuktu är landets arv, Bamako dess motsatta nutida pol, och kanske bilden av ett modernt Afrika överhuvudtaget.

 

För det var här som Malick Sidibé började dokumentera stadens coola hipsters som festade och tokdansade twist och merengue på improviserade klubbar i stadens utkanter, när unga män och kvinnor plötsligt kunde vara ute tillsammans. 1960 hade landet blivit självständigt från den franska kolonialmakten och under några år var det som att allt var möjligt. Optimismen strålar ut ur dessa fotografier och alla ser ut att ha så otroligt roligt.

De står där i slimmade skjortor och Västafrikas vidaste V-jeans alternativt nätta dräkter och klänningar och tittar in i kameran med en blick som säger "Titta på mig, på oss, vi finns!"

 

Några år senare blev det statskupp sedan Mobido Këitas marxistiska experiment kört ekonomin i botten. Militären fortsatte med centralstyre och moraliska påbud. Minikjolar förbjöds, västinflytande ansågs suspekt och kolonialt. Studentuppror kvästes men torka och svält kunde de inte göra något åt.

Malick Sidibé fortsatte att arbeta i sin ateljé i Bamako och under 90-talet började han bli ett namn internationellt i takt med ett växande intresse för postkoloniala erfarenheter. 2003 fick han Hasselbladpriset.

 

Mali har mindre att glädjas åt. Efter marxism och militärkupper är den senaste olyckan islamister som för drygt ett år sedan tog makten i landets norra delar och hann förstöra världsarv i Timbuktu innan franska armén gick in med stöd. Förra veckan valdes Ibrahim Boubacar Këita till president i ett val som verkar ha gått riktigt till.

Men de dansande unga männen och kvinnorna på Sidibés fotografier framstår för varje år mer och mer som en parentes, som en glimrande skatt från en lycklig tid fylld av hopp då historia och framtid låg lika öppna som nuet. Då ideologierna för några år var mindre viktiga än människorna. Då spelplanen inte bara var politisk.