Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oförglömligt fint om kärlek i klassamhället

STJÄRNFÖRFATTARE. Jonas Hassen Khemiri fick sitt genombrott med romanen "Ett öga rött" och har sedan dess blivit en av vår tids mest uppmärksammade författare och dramatiker. Foto: Martin Stenmark
"Allt jag inte minns".
Teaterpristagaren. Foto: Fotograf Ellinor Collin

Jonas Hassen Khemiris efterlängtade nya roman kretsar kring minnet av en avliden vän.

Annina Rabe läser en brusande vacker samtidshistoria om sorg, förlust och vår rädsla för att mista det förflutna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

JONAS HASSEN KHEMIRI

Allt jag inte minns

Albert Bonniers, 332 s.

Möjligen handlar all litteratur, all sådan litteratur som verkligen betyder något, om minne. Utan vår rädsla för att de viktiga minnena skall glida undan, förvanskas med tidens gång och till sist förblekna, hade en viktig del av litteraturens uppgift försvunnit.

Varje människa som utsätts för en förlust vet att hädanefter kommer livet också att innehålla ångesten över att minnena ska fly; minnena som är det enda som finns kvar efter den man förlorat. Och den smärtsamma vetskapen om att minnena med tiden kommer att förvanskas, liksom allt förflutet man lägger bakom sig.

Jonas Hassen Khemiris nya roman har titeln "Allt jag inte minns"; redan titeln vittnar om en hårt knuten frustration, om ett okontrollerbart minne som bevarar en del och låter annat försvinna. Man kan inte minnas allt. Man kan inte ens vara säker på att man minns rätt. Och det andra man minns är alltid något helt annat.

En bilolycka som kan ha varit självmord

 

"Allt jag inte minns" utspelar sig helt och hållet kring en förlust. Huvudpersonen Samuel är död, i en bilolycka som kan ha varit självmord, eller också inte.

I fragment berättas hans historia av dem som stod honom närmast: de närmaste vännerna och den stora kärleken. En författare kommer av slump i kontakt med Samuels historia och ser det som sin uppgift att samla minnena, att kartlägga den sista tiden. Rösterna avlöser varandra i korta eller längre stycken. Det skrivs inte ut vem som talar. Till en början flyter de samman och kan vara svåra att hålla isär, men ganska snart utkristalliserar sig rösterna tydligt.

Det är Vandad, den storvuxna bästa vännen som är beredd att gå i döden för Samuel. De är ett omaka par med en intensiv vänskap. Samuel kommer från halvsvensk medelklassfamilj och jobbar på Migrationsverket, medan arbetarkillen Vandad försörjer sig på ströjobb i flyttbranschen, och ibland när det är nödvändigt även på mindre laglig verksamhet.

 

Kärlekshistoria utan cynism

 

Men när Samuel träffar Laide förändras vänskapen mellan honom och Vandad. Kärlekshistorien är till en början av den typen som uppslukar precis allt, Khemiri beskriver den utan skyddsnät och med en ständig medvetenhet om klichériskerna. Han låter sin författare i romanen antyda just det, att Laide återberättar den för vackert, men blir tillrättavisad av Laide – han får tro vad han vill, men detta är hennes minne.

Och här har vi ett av romanens grundteman: rätten till det egna minnet, oavsett hur det framstår i andras ögon. Men det är också ett litterärt försök att skriva fram en ren kärlekshistoria utan samtidscynism, att röra sig nära klichéerna, kanske rentav bejaka dem och se sanningen i dem.

 

LÄS OCKSÅ: Jonas Hassen Khemiri fick teaterpriset "En bit av Georgs hatt"

 

Laide är välutbildad, politiskt medveten och ideologiskt driven; hon arbetar som arabisk tolk för utsatta kvinnor och hennes referensramar skiljer sig från såväl Samuels som Vandads. Relationen mellan henne och Vandad går snett redan från början. Genom hans berättelse ser vi en snorkig överklasstjej, när hon själv kommer till tals ser vi förstås något annat, men läsaren ges ändå förmåga att se henne lika tydligt med Vandads blick. Men skildringen visar också en social klyfta som är till synes oöverbryggbar.

Möjligheten att Vandad och Laide någonsin skall kunna förstå varandra är obefintlig, trots att Laide hela tiden månar om att vara på "de svagas" sida.

 

Ett oöverstigligt klassamhälle

 

För "Allt jag inte minns" är i högsta grad också en skildring av ett klassamhälle med en oöverskådlig mängd nivåer. Khemiri stiger rakt ner i vår politiskt förvirrade samtid, skildrar Stockholm i dag med en stark hatkärlek; från halvkriminella utekvällar till tillrättalagda parmiddagar. Bostadsrätts-Stockholm och flykting-Stockholm. Den tydliga viljan som finns att göra gott och den dåliga beredskapen att hantera de goda intentionerna när det ändå går fel. Men kanske framför allt en bild av ett samhälle där den enskilda människans värde i allt högre grad bestäms av ekonomiska faktorer.

 

En sorg som omfattar allt

 

Den frånvarande men ständigt närvarande Samuels talang är att han rör sig mellan samhällsklasserna, glider in och ut i olika miljöer, lekfull, sårbar, alltid omtyckt men alltid lite utanför. Får vi veta vem han var till sist, och vad som egentligen hände?

Dramaturgiskt stegras berättelsen hela tiden, de första trevande rösterna växer till en stark kör, där fler än bara Vandad, Laide och "författaren" famlar efter sina respektive minnen.

"Allt jag inte minns" är en brusande vacker berättelse om sorg, inte bara över alla våra förlorade människor, utan om en sorg så stor och obegriplig att den omfattar allt runtomkring oss, ja hela jävla samtiden.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!