Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Offentliga tjänstemän måste kunna straffas

Anna Lindstedt.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jojje Olsson.Foto: MELA PAN / HISTORISKA MEDIA

Sveriges tidigare Kinaambassadör Anna Lindstedt friades av fel orsaker.

Jojje Olsson menar att åtalet borde ha gällt hennes vårdslösa arbetssätt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Det är inte brottsligt att som svensk tjänsteman försätta andra personer i fara genom bristande kompetens och uruselt omdöme. I alla fall inte sedan 1976, då ämbetsansvarsreformen begränsade det så kallade tjänstemannaansvaret. Därför åtalas oansvariga toppdiplomater nu med lagar som är så gamla att domstolen inte ens kan tyda innehållet.

Jag talar givetvis om Anna Lindstedt, vår tidigare Kinaambassadör, som förra helgen frikändes i det rättsfall som kallats Sveriges största diplomatiska skandal i modern tid. I januari i fjol lurade Lindstedt den kidnappade förläggaren Gui Minhais dotter Angela Gui till Stockholm med löften om ett jobberbjudande.

Väl på plats togs Angela Gui istället till obehagliga möten med spritdrickande ”affärsmän”, som på den kinesiska regimens vägnar försökte skrämma henne till tystnad. Prata inte om din far om du någonsin vill se honom igen! Bredvid satt en nickande ambassadör Lindstedt och uppmanade Angela att hörsamma hoten.

UD hade dessutom i flera månader letat efter en ny tjänst åt Lindstedt, då man kommit fram till att hon inte kunde sköta sin roll i Peking.

Men i stället avslöjade Angela mötena för omvärlden. Något som ledde till en chock vid Utrikesdepartementets kontor i Stockholm, där man var helt ovetande om Lindstedts tanklösa försök till nödlösning. Tvärtom hade Lindstedt instruerats att minimera sin kontakt med Angela Gui. UD hade redan i maj 2018 bett Lindstedt att lämna sin tjänst i förtid, då man kommit fram till att hon inte kunde sköta sin roll i Peking just med anledning av hur hon hanterade fallet Gui Minhai.

Nu hade Lindstedt brutit mot såväl protokoll som vett och sans. Hon togs genast ur tjänst. Men vad kunde hon åtalas för? Det straffrättsliga ansvaret för offentligt anställda avskaffades i princip i och med ämbetsansvarsreformen 1976. En enhällig riksdag antog visserligen redan våren 2018 en motion från Moderaterna med krav på att återinföra straffansvar för tjänstemän i offentlig tjänst. Men regeringen har ännu inte agerat.

I en skriftlig fråga till civilminister Lena Micko (S) i november i fjol, undrade riksdagsledamoten Lina Nordquist (L) vad som tar sådan tid. En ny lag behövs så att ”kommunala och statliga högre tjänstemän som brister i sin yrkesutövning kan ställas inför svars med modern lagstiftning som är anpassad efter dagens förhållanden”.

Lagen saknar därmed praxis, och innehåller 'en del ålderdomliga ord och uttryck' som gör den svårtolkad.

I bjärt kontrast väcktes åtalet mot Anna Lindstedt i stället med den märkliga brottsrubriceringen ”egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”. En lag som enligt rådman Anna Flodin är flera århundraden gammal och aldrig har tillämpats i modern tid. Lagen saknar därför praxis, och innehåller ”en del ålderdomliga ord och uttryck” som gör den svårtolkad.

Men på en punkt fann rådmannen lagen tydlig. För att kunna fällas krävs att den misstänkte förhandlar ”i föregiven egenskap av behörigt ombud”. På modern svenska betyder detta att någon som inte är behörig att företräda Sverige utger sig för att vara det.

Åtalet var därmed dömt att misslyckats i samma stund som det påbörjades. Eller som rådmannen själv uttryckte det: ”Om det hade varit så att ambassadören hade [förhandlat], så hade hon varit behörig att göra det i egenskap av just Sveriges ambassadör i Kina”.

Genom att Lindstedt nu friats för ett brott som ingen påstår har begåtts, så har hon även rentvåtts och kan till och med komma att kompenseras.

”Också för mig är brottsrubriceringen en gåta”, säger Pål Wrange, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet och som gjort efterforskningar om denna lag, till Expressen. Ingen av de kollegor han diskuterat saken med kan heller förstå varför Lindstedt åtalas för egenmäktighet.

Det förefaller särskilt märkligt då det i kapitlet under den föråldrade krigslagen i brottsbalken finns en paragraf om oriktig myndighetsutövning, som tillkom i samband med reformerna 1976. En anledning till att denna mycket nyare lag inte användes kan vara dess svaga formulering. Ytterst få ämbetsmän har fällts för tjänstefel sedan 1976, vilket också ligger bakom den ovannämnda riksdagsmotionen.

Oavsett vilket, så är det knappast någon som har påstått att Anna Lindstedt agerat ”föregiven i egenskap av behörigt ombud”. Hon var ju ambassadör! Men parodiskt nog var detta en avgörande faktor i frikännandet. Genom att Lindstedt nu friats för ett brott som ingen påstått har begåtts, så har hon även rentvåtts och kan till och med komma att kompenseras.

Utrikesdepartementet måste nu på något vis gottgöra Lindstedt, menade Sven Hirdman i helgen, tidigare ambassadör i Ryssland, i ett förhoppningsvis sista förvirrat inlägg i fallet via Aftonbladet. Han har redan från början kritiserat UD för att åtala sin egen ambassadör. I sin iver att försvara Lindstedt så verkar dock Hirdman ännu inte ha förstått att det var Säpo och inte UD som väckte åtalet.

'Livsfarlig narcissist' är ett omdöme från personer jag talat med som jobbat nära henne.

Hirdman och hans meningsfränder har högljutt kritiserat åtalet mot Anna Lindstedt med argumentet att en ambassadör måste tillåtas utrymme för flexibla lösningar. Gott så. Men det kan väl rimligtvis inte innebära en carte blanche att ignorera direkta order från Stockholm, och av revanschlust utsätta familjemedlemmar till kidnappade svenskar för direkt fara?

Snarare än oklara paragrafer om behörigt ombud, så borde åtalet givetvis ha gällt Lindstedts vårdslösa arbetssätt. Som förresten inte var någon nyhet på departementet. ”Livsfarlig narcissist” är ett omdöme från personer jag talat med som jobbat nära henne. Mötet med de kinesiska agenterna beskrivs som ett försök till upprättelse efter att hon blivit ombedd att lämna Peking i förtid.

Det räcker med att titta i SÄPO:s förundersökning. ”Total värdelös. Ingen ledare överhuvudtaget”, säger Nina Lissvik, kanslichef och konsulär chef vid ambassaden i Peking. Hon menade att Lindstedt inte gillade regler och riktlinjer. Något som alltså ledde till att hon lät sig manipuleras i en kinesisk påverkansoperation, inte med sin egen utan med Angela Guis säkerhet som insats.

Hirdman och andra som motsatt sig åtalet slår sig nu för bröstet om att de haft rätt från första början. Men att alla inblandade i denna skandal frias helt skapar fler frågetecken än det rätar ut. Om arbetskulturen på UD, men kanske ännu mer om svensk lagstiftning. Det kan ju inte vara meningen att vilda och oregerliga diplomater ska åtalas med sekelgamla lagar vars innebörd ingen förstår, för att sedan frikännas och rentvås och tyckas synd om.

Jojje Olsson är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.