"Inga styvbarn". Det lät bra, det som Per Albin Hansson sa från talarstolen i det berömda folkhemstalet 1928:
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”.
Det var bara det att modellen för detta goda hem, denna barnaskara utan rangordning och undantag, ändå var underställd specifikt ställda villkor som vuxit fram under inflytande av rasbiologin. I detta mönsterhem med såpat golv och rent mjöl i påsen, präglat av jämställd kärlek fick det inte finnas några förståndshandikappade barn, åtminstone inte sedan de uppnått skolåldern.
Då skulle de på anstalt. För familjens skull och för att den svenska rasen skulle skyddas från defekta gener.
ROMAN
Ingrid Hedström
Gick obemärkt förbi
Alfabeta förlag, 535 s.
Så grym att man får ont i magen
Ingrid Hedström, en av Sveriges intressantare författare av kriminalromaner, har skrivit "Gick obemärkt förbi", en tjock roman om folkhemmets svagaste. De minst bemedlade familjernas handikappade barn som ”omhändertogs” av samhället och sattes på anstalt och vars liv förkortades rejält. Många dog. Hedströms roman bygger på vittnesmål och efterforskningar i arkiv. Genom att levandegöra livsvillkoren för några familjer som förlorade sina barn på det här viset får vi syn på en hittills osynliggjord grupp. Men vi får också syn på ett auktoritärt samhälle, ett framväxande folkhem som inte bara sneglade beundrande på Tyskland utan också skyndade sig att efterlikna det.
Vi får möta lille Jan Ivar, som tyckte så mycket om sin lillasyster och att åka spark, men som när han nådde skolåldern lyftes ut ur sin familj, städades bort som ohyra. Ingen kunde säga emot. Jan Ivar förstod inte vad som hände. Invänjning var det inte tal om, bryskt och kvickt skildes barnet från föräldern som anmodades att ge sig av till den väntande taxin.
LÄS MER Gunilla Brodrej: Suverän serieroman blev queermusikal för hela familjen
Den detaljen är så precis och grym att man får ont i magen.
Taxin som kört förälder och barn till anstalten väntar utanför tills allt är klart. Längre tid tar det inte när barnet överlämnas till fullkomliga främlingar och föräldern reser hem itutad att detta är det enda rätta. Bepansrar sig och reser hem.
Vi får möta lilla Ingvor, skogsarbetarpappans hjärtegull, med lockigt mörkt hår, men sen i utvecklingen, och han tar henne med från Dalarna ner till Stockholm och Serafimerlasarettet, i hopp om att hon ska få expertishjälp men hon blir bara ett studieobjekt, ett säreget och hopplöst fall som ligger på en bits medan läkare och kandidater talar över hennes huvud, kallar henne idiot. Sinnesslö. Det lilla barnet.
Det är ofattbart med vilket kallsinne dessa samhällets olycksbarn hanterades. Hur de avhumaniserades. Pappan får lämna flickan och tillbaka till Dalarna, men ingenting händer, ingen hjälper henne på annat sätt än att konstatera att ingenting finns att göra. Pappan står slutligen inte ut och reser ner för att hämta hem sin lilla flicka: ”En kropp så liten och tunn att den knappt gör en bula på den stramt åtdragna filten”. Det tar flera dagar innan hon är sig själv igen.
Väver en bred gobeläng
Det här utspelade sig vid den tiden när det inte fanns några grävande journalister som tog makthavare vid hornen och tvingade dem att stå tillsvars för allt ont de gjorde samhällets svaga. De fascistiska pamparna i barnavårdsnämnden härjade fritt. Hedström skriver in en halvalkoholiserad präst, en Gösta Berling-typ som också tillhör en grupp som samhället inte accepterar. Han är homosexuell, men klarar aldrig av att ta steget ut ur garderoben. Men han gör två besök hos den cyniske överläkaren på Haggården i Hedemora. Där bläddrar han i journalanteckningar som tyder på att de ”obildbara” i vissa fall vanvårdas till döds och blir hånfullt kallad "idealist" när han påtalar det.
Hedström väver en bred gobeläng om Dalafamiljerna, prästen och föreståndarinnan Helga Rödin, som en tid driver ett privat alternativ som inte var lika hårt intrimmat på rasbiologin som de större, politiskt drivna kommunala institutionerna.
LÄS MER Gunilla Brodrej: Vad sägs om åtminstone en helt vanlig runsten?
Med stor empati med offren för denna grymma samhällsordning lyckas Hedström inte bara berätta om dessa plågade glömda barn utan också få läsaren att förstå varför föräldrarna till sist ger upp sina ambitioner att ta hand om barnen själva. Under det trycket hade kanske inte heller du och jag klarat att stå emot.
Den insikten är hemsk, men den gör också romanen så storartad.
Gunilla Brodrej är redaktör på Expressens kultursida.