Den sista tiden har jag fascinerats av ett hus på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Täljövikens konferensgård är ett modernistiskt mästerverk från 1969, när arbetarrörelsen stod på höjden av sin politiska och ekonomiska makt. Det var LO som byggde anläggningen, som på många sätt är en symbol för hur Sverige förändrades under det senaste seklet.
Arne Geijer och resten av LO-ledningen var män som hade fötts på 1910-talet och som avslutat sina sex år i folkskola när de mötte den stora depressionen. Därifrån hade de lyckats skapa ett nytt land, med egna maktstrukturer, utbildningar och företag. Under hela 1960-talet hade de därför upplevt att det fanns ett behov av en plats där ledningen för arbetarrörelsens grenar kunde mötas på ett ostört sätt. Täljöviken demonstrerade dessutom allt man kunde göra: fackets egna bolag Riksbyggen och BPA projekterade och byggde, medan KF stod för inredningsdetaljer.
Under flera år hade regeringen sammanträden här, men sedan förändrades de politiska maktförhållandena samtidigt som 1980-talets återuppväckta kapitalism strösslade ut mängder av nya hotell över landet. Därmed sänkte sig en törnrosaliknande stämning över Täljöviken, och man kan fortfarande ana konturerna av Olof Palme, Arne Geijer och Harry Schein där inne.
Men husets orördhet gör paradoxalt nog att man också börjar förstå varför ett positivt förhållningssätt till arkitektur blivit omöjligt i Sverige. Den kombination av brott med det förflutna och kraft som arkitekten Peter Diebitsch och Arne Geijer tillsammans ville demonstrera är kontrapunkten till det vi ser i dag. Fyra decennier av förtryckt och förtalad arkitektur senare har valhänt formgivna lådor blivit norm, vilket ständigt leder till ännu mer kritik och feg förflackning.
För det var nästan samtidigt som Täljöviken byggdes som vi förlorade vårt förhållande till arkitektur. Under 1970-talets första halva rasade produktionen av flerfamiljshus med 80 procent. "Miljonprogrammet" kollapsade och nuförtiden har mexitegelvillor även blivit den svenska vänsterns symbol för folkhemmet. Områdena som hade byggts i Tensta, Angered och dussintals andra ställen runtom i landet lämnades som halvtomma och illa omtyckta minnen från en passerad tid.
I det kollektiva medvetandet buntades sedan allt som byggts under tre decennier ihop till "betongarkitektur". När byggandet kom i gång igen på 1980- och 1990-talen fick det förödande konsekvenser, därför att vi valde att inte ha något konstruktivt modernistiskt arv att knyta an till.
Det vi förträngde var att Sverige i verkligheten hade en starkt varierad modernistisk arkitektur under 1950- och 1960-talen, som också präglades av en öppenhet för internationella influenser. Täljöviken sammanfattar hela vägen in i de utsökta inredningsdetaljerna de här dragen.
Arkitekten Peter Diebitsch utbildades i Karlsruhe och flyttade 1959 till Sverige. Han hamnade på Riksbyggen, där den sorgligt bortglömde Henning Orlando var chef. Orlando var uppväxt i en cirkusfamilj och den annorlunda bakgrunden går tveklöst igen i många av hans hus som hör till efterkrigstidens absoluta profilbyggnader. Dragspelshuset på Kungsholmen - där självaste Tage Erlander bodde - och hotell Opalen i Göteborg hör till de mest kända.
Orlando och Diebitschs verk demonstrerar tydligt att det fanns två sidor av byggandet. Den ena utmärktes av de massproducerade hyreshusens knapphet, medan den andra delen dominerades av beställare med betydligt större resurser. Den mest spännande formgivningen under den här tiden finns därför i kontor, konferenshotell, bostadsrättshus, varuhus eller till och med parkeringshus.
Men när Täljöviken var färdigt växte redan kritiken mot "miljonprogrammet" samtidigt som reklamen för de billiga villorna blev alltmer aggressiv. Byggproduktionen rasade och inför hotet av växande arbetslöshet fick industrin statligt stöd för bygga vidare i olika delar av Östeuropa. Kunskaperna om snabb och storskalig projektering var förstås enorma efter miljonprogrammet. För BPA och Diebitsch var det inga problem att projektera Warszawas första moderna kontorsskyskrapa på två veckor.
Den väloljade industrin fick chansen att återvända till Sverige i början av 1980-talet när det blev möjligt att bygga i innerstäderna igen. Först ut var Södra station i Stockholm där HSB hårdlanserade ett höghus-koncept som fick namnet "Söders Manhattan", med Diebitsch som en av arkitekterna. Vi väntar fortfarande på analysen av vad som hände i det här skedet, men det vi vet är att alla höghusförslag efterhand maldes ned till den klumpliknande Haglunds Pinne.
Ända sedan dess har svensk arkitektur varit underkastad ett normsystem som säger att allt som syns är förkastligt. Det säkraste sättet att klara reglerna är att rita gråvita nyfunkishus som försöker vara osynliga. Ibland tas det i desperation in utländska stjärnarkitekter för att driva igenom kontroversiella projekt men den sista tiden har inte heller det fungerat.
Det uttryckslösa byggandet är unikt och vill man se vad vi går miste om är det en bra idé att resa till Warszawa. Där har Diebitsch gröna skyskrapa hunnit bli ett legendomsusat minne från den gamla regimens tid. Däremot har ingen kommit på tanken att döpa om den till "riskintressant trumpetstöt", för att stoppa utvecklingen av stans numera otroligt spännande arkitektur och skyline.
De som förespråkar nedmalningsystemet påstår alltid att de värnar kulturavet och god smak. Det som Täljöviken och hundratals andra byggnader visar är att det de i själva verket står för är en historielöshet som på ett systematiskt sätt utarmat det svenska stadsbyggandet.