Det är ingen slump att svenska tidningen Chic lanserar sig samtidigt som Sex and the city-filmen. Chic vill så gärna vara som den pricksäkra tv-serien med vass tunga och garderoben full med korrekta märkeskläder. Konsumtion och identitet i en tät förbindelse. (Detta är inte frågan om manligt versus kvinnligt. Åk ut till Bauhaus och fråga vilken gubbe som helst om varför de köper sina impregnerade, gulgröna brädhögar: snacka om att konsumtionen blivit identitetsbyggande.)
Efter ett snart decennielångt crescendo tycks nu konsumtionskulturen nått sitt klimax. Modebloggarboomen, shoppingtips i dagstidningarna, extatiska tv-spelslanseringar och överdosen tv-reklam för byggmarknader – alla visare pekar på konsumtionszenit.
Chic är förlaget Allers finger på den konsumerande g-punkten. Varannan vecka ska den svenska kvinnan kittlas av 90 sidor skvaller, smink, mode och Sex and the city-referenser.
Det berättas att, hur och av vad – till exempel en rosa pudel som springer över gatan! – jag ska glädjas. Men inte varför. I Chic-världen är konsumtion inte livets salt, utan en nödtorft. Här är inte shopping, smink och skvaller roligt. ”Etnoglammigt strandliv”, David Beckham-skvaller och ”329 heta köp” proppas närmast pliktskyldigt ner i min hals.
På Chics sidor syns ingen glädje, det där konsumtionskulturella crescendot ledde inte upp till några fyrverkerier och extaser. I stället en Chic men fejkad orgasm.
Olle Lidbom