och en förbannad plikt

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är ingen slump att svenska tidningen Chic lanserar sig samtidigt som Sex and the city-filmen. Chic vill så gärna vara som den pricksäkra tv-serien med vass tunga och garderoben full med korrekta märkeskläder. Konsumtion och identitet i en tät förbindelse. (Detta är inte frågan om manligt versus kvinnligt. Åk ut till Bauhaus och fråga vilken gubbe som helst om varför de köper sina impregnerade, gulgröna brädhögar: snacka om att konsumtionen blivit identitetsbyggande.)

    Efter ett snart decennielångt crescendo tycks nu konsumtionskulturen nått sitt klimax. Modebloggarboomen, shoppingtips i dagstidningarna, extatiska tv-spelslanseringar och överdosen tv-reklam för byggmarknader – alla visare pekar på konsumtionszenit.

Chic är förlaget Allers finger på den konsumerande g-punkten. Varannan vecka ska den svenska kvinnan kittlas av 90 sidor skvaller, smink, mode och Sex and the city-referenser.

    Det berättas att, hur och av vad – till exempel en rosa pudel som springer över gatan! – jag ska glädjas. Men inte varför. I Chic-världen är konsumtion inte livets salt, utan en nödtorft. Här är inte shopping, smink och skvaller roligt. ”Etnoglammigt strandliv”, David Beckham-skvaller och ”329 heta köp” proppas närmast pliktskyldigt ner i min hals.

    På Chics sidor syns ingen glädje, det där konsumtionskulturella crescendot ledde inte upp till några fyrverkerier och extaser. I stället en Chic men fejkad orgasm.                

 Olle Lidbom