Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Obegriplig rikedom i ”The argonauts”

Maggie Nelson. Foto: Harry Dodge

Victor Malm om en dubbel förvandling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

Maggie Nelson

The argonauts

Graywolf press

143 s.

”The argonauts” blev i våras något av en sensation. En queerfeministisk kärleksmemoar, olik både kärlekshistorier och memoarer. Snarare liknar den Roland Barthes sätt att göra teori av sin självbiografi. I textfragment riktade till ett du, tas läsaren genom en kärleks tillblivelse och utveckling, interfolierad av citat ur, eller parasitära omskrivningar av, poststrukturalistisk och feministisk teori. Ett tänkande med det egna livets kött som golv och tak.

Titeln anspelar på argonauterna. En grupp grekiska hjältar på jakt efter det gyllene skinnet, ett mytologiskt föremål som ska ge Jason Iolkos tron. Om deras skepp, Argo, skriver Barthes att hjältarna under färden bytte ut dess beståndsdelar bit för bit. Vid resans slut var skeppet ett annat, ingen bit var kvar. Likväl var det likadant: samma namn, samma form. Boken undersöker alltså inte bara kärleken, utan hur förändring villkorar kärleken. Eller kanske tvärtom.

 

Kärleken som Nelson tänker kring – sitt förhållande till konstnären Harry Dodge – genomgår också en sådan processuell förändring, där bit för bit blir annan, ny, men formen finns kvar. I början av deras kärlek vet hon inte vilket pronomen hon ska använda för att beteckna Dodge, som är intergender och under bokens gång börjar med testosteroninjektioner.

Samtidigt försöker Nelson bli gravid genom dyra IVF-processer, och när hon till slut lyckas blir de båda två kroppar i förvandling. Tanken provar sig fram, än mångfaldigande, än specificerande. Boken är med sina 143 sidor obegripligt rik. Från skarpa filosofiska utvikelser till den bästa, mest viscerala förlossningsgestaltning jag någonsin har läst kastar sig Nelsons perfekta prosa. Hon skär sig in vår kulturs modlösa, dagsordningsstela tankestrukturer och föreställningar och försöker skriva fram en icke-ortodox, brokig föreställning om kärlek. En kärlek vars mening är att gång på gång kunna säga ”Jag älskar dig” på nytt.