Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nymf - helkväll kring nymfer och nymfetter: Forum, Stockholm

Persephone av Dante Gabriel Rossetti.
Lars Sjöberg lyssnar till nymfer och nymfetter i en källare i Vasastan i Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

NYMF – helkväll kring nymfer och nymfetter | Perséphone av Igor Stravinsky. Ur Darling river av Sara Stridsberg | Forum, Stockholm

Att projicera den antika myten om Persefone, hon som svarar för sommar och vinter, på vår tids utsatta barn i litteraturen ser ut som ett till ogenomförbarhet genialt projekt. Men nere i Forum, Jean Claude Arnaults källarlokal i Stockholms Vasastan, där det brukar bedrivas Proustläsning, udda kammarmusik och improvisationsjazz, där får ingenting vara omöjligt.
Igor Stravinskys underbara sceniska kantat Perséphone – det vill säga scenisk när plats finnes, vilket det inte gör på Forum – varvas med högläsning ur Sara Stridsbergs fängslande men avgjort mindre underbara Darling River. Som om inte denna samprojektion vore nog figurerar här även Marguerite Duras med sin Emily Dickinson-fantasi Emily L, i bakgrunden skymtar Nabokov med Lolita och ovanför svävar bestämt Baudelaires och Jean Genets andar i självförnekelsens berusade flykt ner i självförruttnelsen.

Den enda gemensamma nämnaren, utöver det utlämnade flickebarnet i myt och verklighet, nymfen och nymfetten, skulle i så fall vara den avsaknad av all sentimentalitet som präglade både Janna Granströms och Sara Stridsbergs klockrena uppläsningar och Stravinskys stramt nyklassiska partitur. Stockholms Poulencensemble sjöng lika bergsäkert under Sonny Jansson som Roland Pöntinen frambesvärjde Stravinskys perkussiva orkester. Ändå kom musiken att likna måleri i svartvit reproduktion. Jag saknade det stora klangspektrat, oboens svidande sköna barockaria, originalets arkadiska flöjt och harpor.
Jag skådar given häst i munnen men kan ändå tänka mig att offra Pöntinens insats för en repris i större orkestralt format. Denna märkliga cross-overafton vore värd det.