Nybyggarna

Publicerad
Uppdaterad
Våren 1976 flyttade en kurdisk familj in i det nya bostadsområdet Flogsta utanför Uppsala. DILSA DEMIRBAG-STEN inleder en artikelserie om miljonprogrammets uppgång och fall.
Vi, mor och fyra barn anlände från Kurdistan till Sverige, Arlanda, tidig vår 1976. I slutet på det som kom att kallas rekord-åren. Befolkningen växte och det saknades bostäder. Riksdagen klubbade igenom beslut om att en miljon bostäder skulle byggas. Lex Bollmora, en lag som antogs 1959 underlättade bygge utanför den egna kommungränsen och under åren 1961–75 var Sverige under konstruktion på många sätt.
Far hade ordnat med en stor lägenhet, förklarade han. Stolt öppnade han dörren till vår första lägenhet: en trea på 57 kvadrat i studentområdet Flogsta utanför Uppsala.
Det finns bara ett gatunamn i låghusområdet: Flogstavägen. Nummer är allt man behöver komma ihåg. Den gröna dörren som bryter av mot det röda teglet, gungan och garaget, allt står kvar än i dag.
I den lägenheten introducerades vi för tv, kyl och frys, telefon, vred, dörrlås och mycket annat som vi inte hade upplevt i hembyn. Vi tillhörde de få kurdiska familjerna i Uppsala. Mina vänner på gårdarna hade namn som Juan, Peppo, Maya, Snaeidis, Cristobal, Osvaldo, Matthew och så den unge Hamlet. Föräldrarna var forskare från Iran och älskade uppenbarligen varandra, men hade även en annan förälskelse gemensam: William Shakespeare.
Foto: Foto: Ellinor Collin
Efter två år bakom den gröna dörren blev en fyra ledig och vi fick ytterligare ett rum och 13 kvadratmeter. Vi flyttade hundra meter från vår första bostad.
Inget verkar förändrat i den yttre miljön, men i mitt huvud är allt förvirrat. Jag har varit här tidigare fast inte med mina barn. Den unge man som vänligt släpper in oss i sitt hem ser på mig med nyfikenhet. Jag går runt i fyran som är identisk med den vi bodde i och hör hur osammanhängande jag talar när jag högt kommenterar rummen för min femåriga dotter som ser oförstående ut.
 En varm, liten hand i min. ”Mamma, vilka Barbie hade du?”, frågar min dotter i ett försök att skapa sammanhang mellan min barndom och hennes.
”Vi hade aldrig några Barbies”, svarar jag och inser att jag var ett år äldre än vad min dotter är nu när vi kom till Sverige. ”Men vi hade böcker, klossar, papper och pennor”, fyller jag i för att ge en mindre torftig bild av barndomsrummet. Mer kom jag inte ihåg.

Studentbostäderna i Flogsta ligger fyra kilometer från utkanten av centrala Uppsala. Runt bebyggelsen finns stora grön-områden. Sexton sjuvåningshus för ensamboende studenter, låghusen i Hamberget för dem med familj. I området finns det i dag 202 fyror, 532 treor och 16 tvåor.
Den ”svenska kärnfamiljen” hade inte mer än två barn. Vi var fyra. Många fel, varav antalet barn var ett tydligt och uppenbart sådant.
Två år innan vi anlände till Uppsala hade områdets sista kökslucka skruvats fast. Därav minnet av nytt och rent. Nya tapeter och brunt sofftyg utan spår av användare. Vi var så stolta. Första gången ägde vi egna möbler, porslin, tv och rinnande vatten. Inget av detta fanns hemma i byn Kirvan.
En fjärdedel av Sveriges bostadsbestånd byggdes under miljonprogrammet. Funktionalism som ett utryck för en positivistisk tanke om den rationella och produktiva medborgaren. Kvaliten på byggnaderna var märkbart mycket bättre än social housing  – projekten i framförallt England, Frankrike och USA. Den svenska versionen kom i dyningarna av en stor bostadsomställning i efterkrigstidens Europa.
Hälften av miljonprogrammets bostäder var treor. Hur kunde mor baka plattbröd i det trånga avlånga barköket som endast rymde två personer? Stående? Enorma mängder utredningar, rapporter och forskning låg bakom valet av bestick, höjden på köksbänkarna och lägenhetens disposition. Inget av detta passade oss.
Det började mola en känsla av att det var fel på oss, inte arkitekturen. Vi var många som inte passade in i de prydligt ordnade lägenheterna
Foto: Foto: Ellinor Collin
De få svenska kamrater vi hade åt inte hembakat bröd, som vi. De plockade fram Skogaholmslimpor som låg i prydliga förpackningar.
Vi hade inte råd. Det var billigare att baka sitt bröd, sa mor och slet ut sina armar. Först åtta timmars städande i korridorerna på Akademiska Sjukhuset och sedan alla sysslor hemma. Även vi barn sattes i arbete med hemsysslorna, men små barnhänder förmår inte mycket.
Tvättstugan mitt på gården var ett äventyr. De stora fönstren var som ett utsiktstorn mot livet som utspelade sig utanför. Men också en trygghet för mor, som från ett av fönstren kunde se in till tvättstugan. Vad gör flickan? I väntan på att kläder skulle torka och maskiner avsluta program kunde jag, sittandes på en bänk, följa intrigerna på gården. Pojkarna som sprang runt och cyklade mellan husen.
Bostäderna ritades och bygget påbörjades före den första oljekrisen 1973. Som de flesta bostäder i miljonprogrammet. Senare skulle fönstren spegla krisen och minska i storlek i takt med att priset på olja ökade.
Efter några oljekriser är energifrågan och en vedertagen uppfattning om en misslyckad integration de två begrepp som blivit ledord för samtalet om boendebeståndet i Sverige. Identitetspolitiken har sipprat in i arkitekturen.

Det korta avståndet till Flogstaparken och kolonilotterna som låg i anslutning gjorde de gemensamma utrymmena tillgängliga. Där tränade vi oss alla i språket, gemenskapen och delade erfarenheterna. Vi visade Chile, Afghanistan, El Salvador och Palestina solidaritet på festerna i 95:an, en lokal med kök och toalett. Där möttes vi för att stötta alla länder som USA på ett eller annat sätt förtryckte.
Jag lärde mig att sjunga till ”El pueblo unido jamás será vencido” utan att förstå ett ord av det vi sjöng. Många av våra grannar hade flytt Pinochets militärer och på så vis räddat Stiftelsen Studen-staden från konkurs, skämtades det tyst.
Vad tar det år dem? undrade mor när studenterna i början av terminen skrek ut sin ångest från höghusen. ”Flogsta-vrålen” var för henne helt obekant. Äh, skrik tillbaka, uppmanade den mer frigjorda grannen, utan att förstå det orimliga i denna begäran att min konventionella mor skulle glömma sitt goda rykte. Svenskarna var många och de flesta var nyfikna studenter med barn som ville veta. Varifrån och hur kom ni till Sverige? Hyggligt folk, sa far.
Det var ett socialt liv som introducerade och etablerade en demokratiseringsprocess. Deltagande, övande och prövande av tankar och förhållningsätt. Inga medvetna integrationsprojekt eller politiska statements. En vardag där möten möjliggjordes av omständigheterna. Arbete och fritid i mötets tecken.
Vi fick överta en finsk familjs kolonilotter som mor omsorgsfullt odlade. Färsklök och morötter gick bra. Klimatet tillåter inte tomater och gurka, konstaterade hon krasst för till Sverige nyanlända grannar. Vi barn växte och utrymmena krympte.
Far letade ny lägenhet och släktingar tipsade honom om att en rymlig fyra, större än den vi bodde i, fanns ledig i sydvästra delen av Uppsala. Där skulle det finnas gott om kurder lovades vi.

Flytten till Gränby var detsamma som att lämna tryggheten. Så var min upplevelse som barn. Vi hade nu hunnit etablera ett liv i Sverige. Det blev inte som vi och många andra med oss hade trott. Demokratin i Turkiet, Chile och många andra länder lät vänta på sig. Alla hade varit överens om att vi var i Sverige tillfälligt. Husen byggdes för ”den svenska kärnfamiljen”, inte för oss. För våra föräldrar blev livet i Sverige en transportsträcka inför hemfärden. När detta skulle ske visste ingen, men väntan och längtan överskuggade viljan att försonas med det nya hemlandets brister. Gränby ligger ännu närmare Carolina Redivia, som i min familj var kulturens högborg, än Flogsta.
Smekmånaden var över. Efter sex år i Sverige fick vi nu lära oss att vi inte var svenskar. Livet utanför gällde inte bara svenskarna det skulle även bli vårt. Isoleringen från omvärlden var nu mer påtaglig.
I Flogsta umgicks grannarna på fester eller politiska möten i de gemensamma lokalerna som låg några få minuter från bostaden. Medelåldern var låg och studenterna var nyfikna på oss. Den första gången jag såg stora grupper av äldre svenskar med vuxna barn var i Gränby. Studenternas barn var alltid små.
I Gränby bodde andra svenskar än de i Flogsta. Nu såg jag fler äldre svenskar och drogmissbruk fick ansikten. Mor oroades av grannar som satt i bilar utanför garaget och uppenbarligen drack och knarkade.
Här hade arkitekterna hoppats på att vi skulle ta oss ut från gårdarna och gå längre sträckor för att mötas. Vi stannade hemma och så gjorde de flesta grannar. Tvätten, som tidigare hade varit ett sätt att komma ut på egen hand, var nu en förbannelse. Tvättstugan och förråden doldes i mörka utrymmen på bottenplanet. Hjärtat slog hårt och varje ljud var ett hot när jag, som äldsta dotter, hämtade kläder från tvättstugan utan fönster. Inbrotten i de ljuskygga utrymmena var många. Vi umgicks bara med grannarna på gården och släkten.
Vi brukade tacka våra gudar för att vi inte hade flyttat till det stökigare Gottsunda. Här fanns det svenskar, som dock inte var lika intresserade av oss som studentvännerna i Flogsta.
Alla var upptagna med sina egna våndor. En av grannarna drack. Hygglig karl, sa far, mor fnös och uppmanade oss barn att hålla oss borta från honom.
Farbror, som vi kallade honom, hade alltid godis med sig som han brukade bjuda oss på. Vi barn var inte rädda för honom. Senare förstod jag att haschrökandet skapade sockersuget.

Ingen öppnar dörren när jag ringer på hos det som var vårt hem i Gränby. I porten där vi bodde har någon nu med skrivstil skrivit ned författaren Carl Jonas Love Almqvists namn och födelse- och dödsdatum på väggen bredvid lägenhetsdörren. Det är det första som möter besökaren, redan på bottenplanet. Gatorna i området bär namn efter svenska författare och konstnärer. Kontrasterna mellan anspelningar på gatunamnens kulturella hemvist och parabolantennerna på balkongerna är påtagliga. Samtidigt som paraboler och satellitmottagarna blev överkomliga i pris och omfattning lämnade vi Uppsala.
80-talet var ett annat årtionde. De sista arbetskraftsinvandrarna hade etablerat sig. Barnen växte upp utan minnen av ett forna hemland. Några försonades med tanken att de skulle komma att stanna i Sverige. I andra familjer gled barn och föräldrar isär. De som flyttade hem fann sig vara främlingar i sitt eget hemland. Drömmen om en hemvist rycktes skoningslöst undan från dem.
Mina föräldrar hade börjat tappa hoppet om att återvända till släkten och hemlandet. Skillnaderna mellan ”dem och oss” blev allt tydligare i takt med att vi flickor växte upp.
Framtiden som våra mödrar hade skjutit fram var nu kommen. Flickorna, vad skulle det bli av flickorna? På kvällarna rörde sig pojkarna och svenskarna ledigt på gatorna. Nu är det hormonrally, skämtade vi med anspelning på killarna som sprang ute. Sent. Många av oss flickor satt hemma, understimulerade och med stressymptom, oroade inför stundande sommarlov och resan till hemlandet. Där väntade släkt och friare. Jag hade nyss blivit tonåring.
Dilsa Demirbag-Sten
Dilsa Demirbag-Sten
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag