Ouch.
Det fanns, inser jag efter läsningen, något bitande ironiskt över cirkusen som omgav utgivningen av "Det som inte dödar oss".
Romanen handlar om övervakningssamhällets paranoia, om behovet av visselblåsare och rädslan för förlorad integritet i ett krisande medielandskap. I centrum står en professor som forskar i artificiell intelligens, och ett av de många teman som David Lagercrantz snuddar vid men inte riktigt utvecklar är skräcken för en värld där människan, i sin primitiva felbarhet, har spelat ut sin roll och maskinerna tar över kommandot.
Detta i en roman som skrevs på en dator utan internetuppkoppling för att undvika intrång, ges ut på ett förlag som har anklagats för att försöka lägga munkavle på journalister, och vars textmassor tyvärr känns utprintad av en robot programmerad för att i möjligaste mån imitera Stieg Larssons konstlösa, från metaforer kirurgiskt befriade bladvändarprosa.
Och nu står vi här. Förlagsindustrin behöver en storsäljare, medierna behöver en snackisbok, sofforna behöver en pratglad författare och framför mig ligger en 500-sidig tegelsten som faktiskt är rätt undermålig som spänningslitteratur.
Styrkorna först. Utan att kronologiskt flytta handlingen tio år framåt i tiden har Lagercrantz skickligt – och med glimten i ögat – moderniserat Larssons universum till hösten 2015 (på samma sätt som James Bond inte åldras trots att hans värld uppdateras för varje film). Tidningen Millennium brottas med sjunkande annonsintäkter och har tagits över den jättelika norska Serner-koncernen (hm...). I klorna på den girige chefen Ove Levin (hm...) förväntas den en gång samhällskritiska tidningen skriva om kändisar, glamour och premiärer snarare än politiska skandaler.
Samtidigt hånas stjärnreportern Mikael Blomkvist på sociala medier, som schablonbilden av den äppelkindade, vänsterradikala murveln. Tiderna har förändrats, och de mörkbruna troll som Stieg Larsson bekämpade både i romanform och journalistik har traskat in i offentlighetens vardagsrum. Ingen orkar längre bry sig om att jaga korrupta företagsledare eller nysta upp orättvisor. Både bokstavligt och bildligt blåser iskalla vindar genom Stockholm i romanens bittergråa novemberveckor.
Men när Lagercrantz ska försöka få i gång hela raffelmaskineriet med Lisbeth Salander, pistoler, skurkar, poliser och hårdkokta oneliners, visar det sig omöjligt för honom att skapa någonting som liknar spänning. Felet ligger på en grundläggande nivå. I stället för att visa vad som händer låter han sina romanfigurer berätta vad som händer, i ändlöst långa och styltiga dialoger – det som på fackspråk kallas för "infodump". Detta görs absurt nog även med flera av de dramatiskt mest tacksamma sekvenserna. Skottlossningar, mord, konfrontationer – i stället för en löpande skildring är det prat, prat, prat, långa textsjok hjälpligt interfolierade med repliker som "Jag förstår!", "Fortsätt!", "Dramatiskt värre!" eller – här nickar nog många läsare gillande – "Kom till saken!"
Persongalleriet är för stort, uppemot ett tjugotal mer eller mindre viktiga figurer som dessutom alla ska ha sin bakgrundshistoria och ge sitt perspektiv på händelserna. Eftersom författaren av obegripliga skäl återger många scener ur flera synvinklar blir resultatet en repetitiv, omständlig och onjutbar prosa där läsaren sätts på hårda prov för att orka upprätthålla ett engagemang.
David Lagercrantz har på ett ambitiöst sätt försökt fördjupa porträttet av Lisbeth Salander genom att återvända till hennes traumatiska uppväxt och fylla i några av de kvarvarande luckorna. Här bjuds på en fantasifull vidarediktning av en dysfunktionell familj i skuggan av folkhemmet, och utan att avslöja för mycket kan det sägas att ett slags anti-Lisbeth, lite som Sherlock Holmes har sin ärkefiende professor Moriarty, introduceras som ny superskurk.
Men det är tydligt att Lagercrantz egentligen har sitt hjärta någon annanstans. Störst omsorg ägnas åt den autistiske pojken August, en savant som trots sin stumhet är ett matematiskt geni och dessutom en stor konstnärlig begåvning. Sida efter sida ägnas åt redovisning av matematiska formler och neuropsykiatriska teorier, som uppenbarligen har fångat författarens intresse.
Gott så. Skriv en bok om det i stället. På många sätt är David Lagercrantz naturligtvis en skickligare författare än Stieg Larsson. Ändå saknar jag på varje sida Larssons råa talang, hans kött och blod, hans våldsamhet, moralism, sexliberalism och framförallt hans fascination för ondskan i kombination med något som jag i brist på bättre ord vill etikettera som upplyst socialism, en politisk glöd som är omöjlig att fejka ens för en så energisk och mångsidigt begåvad person som Lagercrantz.
Trots sina uppenbara brister som stilist var Stieg Larsson – det ser vi nu tydligt – omöjlig att ens komma i närheten av att imitera. Människan är, till syvende och sist, alltid omistlig. Det som liknar en besvikelse kan på sätt och vis också vara en lättnad.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.