KONST | RECENSION. Det svenska fotbollslandslagets tidigare förbundskapten Lasse Lagerbäck sa vid något tillfälle att hur gärna han än vill att hans lag ska sparka boll som FC Barcelona så är det inte realistiskt. Har man inte världens bästa spelare kan man vara världsbäst på organisation och förberedelser.
Poängen är att har man inga världsstjärnor får man satsa på lagbygget och samspelet i stället. Det tjänar ingenting till att låtsas som om man har andra länders spelarmaterial. Svaga delar måste i stället fås att lyfta till en större helhet.
Nationalmuseum som i veckan nyöppnar efter att ha varit stängt för renovering i nästan fem år har inte några samlingar i världsklass. Med något undantag saknas spets, och bredden är skral (okej, man är tydligen världsledande när det gäller porträttminiatyrer med det tänker jag inte kommentera). Att jämföra med de stora som Louvren, Kunsthistorische i Wien eller Prado i Madrid är orättvist, med det finns tyska regionmuseer med bättre samlingar.
Sverige har inte alltid varit ett kulturland som fattat vilken konst som är bra och förtjänar att samlas på. Eller ens brytt sig om det.
Men jävlar vilket lagbygge man fått ihop nu.
Förr var Nationalmuseum liksom organiserat kring stjärnorna, främst Rembrandts ”Batavernas trohetsed”. Man kan säga att den är samlingarnas Zlatan, det enda av internationell klass.
LÄS MER – Nils Forsberg: Lars Lerin på Liljevalchs kommer att bli en succé
Damen med slöjan
Den nya hängningen följer en tidslinje, med början i 1500-talet och fram till nutid. Objekten har inte delats upp utan möbler och konsthantverk står sida vid sida med måleri och skulptur, från början ganska sparsmakat men ju längre fram i tiden desto mer design och form än konst. Logiskt, eftersom att Nationalmuseum har ett ansvar för att samla formgivning medan konsten från runt 1900 och framåt blir Moderna museets ansvar.
Det här innebär att porslin eller möbler eller elfenbenssniderier, som på många museer står i egna mer sällan besökta salar när besökarna prioriterar De Stora Mästerverken, här behandlas mer jämlikt. Konsten är i centrum men en vidare bild av tidsepokerna växer också fram.
Rembrandt behandlas på nya Nationalmuseum som en spelare i barocklaget: han får plats, men det får också ett stort kabinettskåp och division 3-måleri från 1600-talet. Nationalmuseum har ingen Caravaggio men man har tredjerangscaravaggister och då måste de fås att fungera så bra det bara är möjligt.
De verk som håller klass får sammanhang och understöd. Museets samlingar framstår som breda och stabila. Mindre spektakulära verk lyfts till nivåer de egentligen inte förtjänar, men det fungerar. Lagbygget blir i det närmaste vattentätt när alla gör exakt det de ska.
Ett annat av museets mest kända verk, Alexander Roslins ”Damen med slöjan” får man leta lite efter. Den har inte bänkats utan fått en mer undanskymd position på ytterkanten, i ett sidogalleri till 1700-talssalarna, ovanför ett gammalt skrivbord. Och där fungerar den faktiskt bättre än mitt på plan. Intimiteten och den hemlighetsfulla förtroligheten kommer fram mycket bättre där den i den målningen kommer fram mycket bättre där. Man nästan hör sidenet frasa.
Smetiga danskar
Den kronologiska och demokratiska hängningen gör också att tidigare styvmoderligt behandlade epoker får plats. Tidigt 1800-tal och biedermeier har varit det yttersta emblemet för inskränkt småborgerlighet. Här får det en rättvis presentation från möbler i både Karl Johan-stil och mer internationell empir, obegripligt stora stenurnor och fint måleri av italienresenärer som Gustaf Wilhelm Palm och tyska nyförvärvet E N Neureuther. Det danska så kallade guldåldermåleriet som av någon anledning brukar undantas från tidserans låga värdering framstår nu verkligen (precis som jag alltid misstänkt) som smetigare än annat i sin samtid. En liten justering av historieskrivningen för oss som tycker sådana perspektivskiften är intressanta.
Museibyggnaden har genomgått stora förändringar. Mycket av det är inte synligt, annat är det desto mer. Igensatta fönster har tagits upp och framför allt har en ny färgsättning av salarna genomförts. Väggarna är nämligen inte längre vita. Första intrycket är bra, den gula nyansen i 1700-talsrummen är den som känns svår men det är för tidigt att bedöma hur det kommer att fungera.
Som tillfällig utställning visas fram till efter julhelgerna amerikansk-brittiske John Singer Sargent (1856–1925), en på sin tid uppburen societetsporträttör men också konstnären bakom den andnödsframkallande monumentalmålningen (över sex meter lång) på Imperial war museum i London av gasattackskadade soldater. Det är en fin presentation, inte minst skisserna av nakna män som upptäcktes först efter Sargents död och utstrålar vemod och undertryckt åtrå.
Hårt arbete
Tillfälliga inlån och utställningar kommer att behövas i framtiden för att hålla i gång Nationalmuseum, men efter den fem år långa renoveringen är det presentationen av de egna samlingarna som stjäl uppmärksamheten genom att lyfta sig själv över vad som egentligen borde vara möjligt.
Är det då inte bara en blandning av storytelling och upplevelseindustrins allra listigaste effektsökerigrepp som Nationalmuseum försöker förföra publiken med? Hur kan formuleringar om ”preciösa ting” slinka med i texter? Preciös betyder uppblåst och tillgjord på svenska, det är inte samma sak som engelskans ”precious” (fast det visste tydligen inte DN heller i sin förhandsartikel om museiöppningen).
Men det är ändå konsten som står i centrum och får glänsa. Inga ängsliga skyltar förklarar att 1500-talet hade en tråkig kvinnosyn och att museet tar avstånd från de värderingarna. I det avseendet är Nationalmuseum 2.0 faktiskt ett museum för vuxna.
Ett museum som nästan kan tävla med, säg, pinakoteken i München eller nationalgallerierna i Berlin fast det inte borde vara möjligt. Nya generationer kan besöka det i många år framöver och förutom att få en bild av olika historiska epoker också få en liten aning om vad som gjorde det möjligt, nämligen organisation och hårt arbete. Det säger något om Sverige det också.
LÄS MER – Nils Forsberg: Klyftan mellan proffs och amatörer är enorm
Nils Forsberg är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida.
I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen.