Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu tar Ester Nilsson plats, mansplainar och är kåt

Leif Andrée och Anna-Lena Efverman. Foto: Niklas Hellgren.

Martina Montelius har dramatiserat Lena Anderssons "Utan personligt ansvar".

Lars Ring roas av ett rappt sorgespel om förhållandets strategier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Ester Nilsson är en kategorisk människa. Det relativas motsats. När han i berättelsen tror på den absoluta Kärleken tror hon på Sanning, samt Tvåsamhet. Hon gör det verkligen inte lätt för sig. Ibland är Ester som utsläppt ur en Brontëroman, fast hon rör sig hemtamt genom sin stad, i stället för på gröna hedar. Romanen ”Utan personligt ansvar” är en fin Stockholmsskildring. Också.

Storartad diskussion

Lena Andersson skrev först ”Egenmäktigt förfarande” där hon beskriver hur Ester Nilsson drabbas av demonfilmregissören Hugo Rask. En storartad diskussion om verkliga förlagor, om hämnd och ansvar kom att följa. Boken har dramatiserats på minst två sätt. Därefter kom romanen ”Utan personligt ansvar” 2014 – en uppföljning på samma tema men med andra förutsättningar. Vår Ester har hittat en intellektuell, professionell yrkesroll men faller för skådespelaren Olof Sten (gift med en annan förstås) via en brutalt fysisk attraktion.

En sträng skola

Texten är ett Rorsachtest – en bläckfläck som man får beskriva efter egen förmåga, och behov. Lena Andersson skriver på en gång ett passionsdrama och en sträng skola för kvinnor som ligger med äkta män. Den här gången har Ester övertaget med en briljant hjärna och analysförmåga. Hon är sin egen dramaturg. Hon pusslar deras båda liv till en iscensättning, lägger till undertexter och överbyggnader. Istället för att njuta begär hon allt som 1800-talet haft att erbjuda: en dröm om villkorslös, romantisk kärlek.

 

LÄS MER – Nils Schwartz recenserar romanen "Utan personligt ansvar"

 

Martina Montelius har nu klippt och klistrat ihop en dramatisering av denna text som redan från början var en metateatral tragedi. Det är märkligt med dessa anderssonska texter, på scenen blir romanerna ytterst komiska. Montelius har valt att visa den ”manliga” sidan av Ester – hon tar plats, mansplainar, är kåt –  och den ”kvinnliga” auran hos Olof: passiv, intuitiv, offerkofta. Regissören Rickard Günther å sin sida väljer att visa upp rollerna som exempel. Här visas strategier, inte psykologisk realism, egentlig attraktion eller fuktiga sexakter.

Leif Andrées charm

En moralitet, som sagt. Och rolig. På premiären var stycket dock inte helt färdigrepeterat. Leif Andrées Olof har en oskuldsfull närvaro och charm, Ester projicerar allt hon kan på hans konstnärlighet. Anna-Lena Efverman låter Ester vara kylig på ytan, hon är ett citatlexikon och hittar geniala metaforer – men faller och faller. Hon är oförmögen att uppfatta sina egna kvalitéer utan manlig spegel. Det är ett sorgespel, men också en skicklig och rapp scenbearbetning av en text med rent ekonomiska fakta om samtida livslögner. 

 

Teater

Utan personligt ansvar

Av Lena Andersson

Dramatisering Martina Montelius 

Regi, rum, ljus Rickard Günther 

Rum, kostym Ulla Oddsdotter 

Teater Brunnsgatan 4, Stockholm

Speltid Tid 2.40 t.

 

AV LARS RING

Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras föreställning av Lars Ring som är teaterkritiker på Svenska Dagbladet. 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Befria Ester

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!