Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Nu känns det som att jag har hittat ett lugn"

Karin Sörbring intervjuar Jonas Hassen Khemiri om brevet till Beatrice Ask, fördomar och skrivandets villkor. Foto: Cornelia Nordström
Nya boken redan såld till nio språk. "Som ung var jag för feg för att satsa på drömmen fullt ut. Jag skrev jämt och tyckte det var det roligaste som fanns, men det var också svårt att visa andra vad jag skrivit", säger Jonas Hassen Khemiri. Foto: Cornelia Nordström

Debutromanen för tolv år sedan gjorde honom till en litterär kändis.

Nu släpper Jonas Hassen Khemiri, 36, en bok som kom till när han förlorat nära människor i sin omgivning.

– Att jag i dag lever ett väldigt lugnt förortspappaliv har påmint mig om att allt inte kan handla om text, säger författaren och dramatikern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Har fått Expressens teaterpris och nominerats till Augustpriset

NAMN: Jonas Hassen Per Younes Khemiri.

ÅLDER: 36.

YRKE: Författare och dramatiker.

BOR: I Stockholm (vill sedan reaktionerna som kom efter det öppna brevet "Bästa Beatrice" inte att det skrivs om exakt var i stan han bor).

FAMILJ: Sonen, snart 3. Sambo.

INKOMST: 384 100 kronor (2013).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Som storebror i en familj i en etta på Kungsholmen. Växte upp i Hornstull i Stockholm med två yngre bröder, i dag 29 respektive 31 år gamla.

MAMMA ÄR: Gudrun Khemiri, 62, sjukgymnast, fysioterapeut och taiji-qigong-instruktör.

PAPPA ÄR: Hassen Khemiri, 64, språklärare.

UTBILDNING: Handelshögskolan. Gymnasieskolan Södra Latin. Pluggat litteraturvetenskap, arabiska, internationell ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och i Paris, praktiserat på FN:s säkerhetsråd i New York.

KARRIÄR: Succédebuten "Ett öga rött" (2003), "Montecore" (2006), "Jag ringer mina bröder" (2012). Böckerna har översatts till ett 15-tal språk och debutpjäsen "Invasion!" (2006) sattes upp i USA och tilldelades en "Obie Award" för bästa manus. Det öppna brevet "Bästa Beatrice" (2013) till dåvarande justitieministern Beatrice Ask blev en av de mest delade svenskspråkiga texterna på internet. Har Augustnominerats och tilldelats Borås Tidnings Debutantpris, Sveriges Radios Romanpris, Tidningen Vi:s litteraturpris, Aniarapriset, PO Enquists pris för unga författare på väg ut i Europa, Expressens teaterpris "En bit av Georgs hatt".

AKTUELL: Med "Allt jag inte minns" (Albert Bonniers förlag), som släpps 18 september.

GODA EGENSKAPER: "Jag är stolt över min envishet".

SÄMRE EGENSKAPER: "Envisheten kan också vara en dålig egenskap, för jag kan aldrig ge mig".

PS Så var mötet

Precis på avtalad intervjutid får jag ett sms från Jonas Hassen Khemiri, där han ber om ursäkt för att "röda tunnelbanelinjen bråkat lite" och meddelar att han dyker upp inom tio minuter. Framme vid Stories inne på Kulturhuset i Stockholm beställer han blåbärssmoothie, latte och grov macka med groddar och chèvreost och förklarar att det varit en kaotisk morgon där han glömt plånbok och nycklar och fått gå tillbaka och hämta det. När vi ska fotografera nere på Plattan vill Jonas ogärna lämna in sin ryggsäck till personalen bakom kassan på kaféet. "Jag har helst uppsikt över min väska. Jag har datorn där med en massa texter som jag inte vill bli av med", förklarar han. Några timmar senare stöter vi på varandra igen inne i Stockholms city, då sitter han med datorn och uppdaterar sin omgjorda hemsida. "Jag har hittat en bild som illustrerar hur jag känner mig 30 dagar före deadline", säger Khemiri och visar upp ett foto på åtta svarta stridsvagnar som riktar mynningarna mot varandra. Fler författarbilder finns på www.khemiri.se.

Länge gasade sig Jonas Hassen Khemiri genom livet. Han bodde i New York, Berlin, Paris, sökte nya upplevelser, skrev pjäser och böcker som "Invasion!" och "Jag ringer mina bröder" som fortfarande spelas över hela världen och han har kammat hem den ena kreddiga utmärkelsen efter den andra.

– Jag var på jakt efter något, eller kanske på flykt. Men med skrivandet av min nya bok "Allt jag inte minns" känns det som att jag har hittat ett nytt lugn. Kanske började det med att jag bildade familj. Jag slog mig till ro och uppskattar rutinerna som finns i vardagen: att hämta och lämna vårt barn på förskolan, sätta mig och skriva... Det har fått mig att hitta tillbaka till lusten.

Vad skulle du själv säga att "Allt jag inte minns" handlar om?

– Tre personer som i sina försök att hitta närhet skadar varandra. I centrum står Samuel som dött i en bilkrasch. Var det ett självmord eller en olycka? Alla som kände honom minns olika saker och han blir till pauserna mellan vad folk minns och inte minns.

– Tanken var först att skriva en klassisk kärleksroman, men sedan sipprade vardagen in, och politiken, rasismen och ekonomin. På ett annat plan handlar boken nog om vad Stockholm är för slags stad. Jag har gått från att vara medborgare i stan till att under en period vara en spekulant som har koll på kvadratmeterpriser. Till slut blev jag äcklad av mig själv, men jag och min flickvän hade inget alternativ, systemet fångade in oss. Jag ville skildra hur systemet påverkar vår syn på det offentliga rummet, där varje plats har ett pris.

 

 

Jonas Hassen Khemiri är aktuell med en ny bok. Foto: Cornelia Nordström

 Du har jobbat med den här boken i nästan tre år, lika lång tid som du varit pappa. Hur mycket kom du åt att skriva under föräldraledigheten?

– Jag hade någon idé om att jag skulle skriva en tusensidig trilogi de första tre veckorna jag var hemma med mitt barn, men mitt barn var inte superroat av den tanken och ville heller inte bolla litterära idéer med mig så jag tvingades att inte skriva och det var väldigt nyttigt för mig. Från att alltid ha velat gå vidare direkt har jag nu börjat inse att hemligheten ligger i det lilla.

 När vi skulle porträttera Dramatenchefen Eirik Stubø rekommenderade han oss att se din pjäs "Ungefär lika med". Scenen där skådespelaren Ardalan Esmaili låtsas dränka en hemlös (Christopher Wagelin) är riktigt obehaglig. Hur kom du på den idén?

Jag ville utforska en inre smutsig känsla jag har som privilegierad. Vi vill inte bli påminda om att vi har en massa privilegier, men fattigdom och svaghet uppmärksammar oss på att världen är orättvis. I det här fallet är det intressanta hur publiken reagerar. Vi vet att det är en pjäs, men det har hänt att människor rest sig och vänt ryggen till för att manifestera att de inte vill ta del av det som händer där, samtidigt som de inte vill gå därifrån, de vill veta hur det går. Hur ska man hantera att världen ser ut som den gör? Tidigare har jag nog gömt mig mer bakom språket, men på senare tid har jag låtit intrigen och personerna spela en större roll.

Du sade i en tidigare intervju att man vet att man misslyckats som dramatiker om vänner efter en föreställning bara kan hitta positiva saker att säga om scenografin och att du helst har en rätt avskalad sådan. Men i "Ungefär lika med" har ni ganska pråliga kläder och möbler?

– Ja, men i precis som i "Allt jag inte minns" var jag nyfiken på vad ekonomi och siffror gör med oss. Hoppar vi av vid en t-banestation är det en viss medellön, går vi av en station senare kan inkomsterna ha halverats. Dramaten ligger i en rik del av staden och scenografin leker lite grann med det. Men om språket tidigare kanske har haft huvudrollen i det jag skriver så har staden lite grann tagit över den rollen i "Allt jag inte minns". Jag har ju bott i många andra städer, men ingenstans är gränserna så otroligt tydliga som i Stockholm.

Du sade i en P1-intervju att boken kom till efter en rad förluster och jag har lagt pussel med de begynnelsebokstäver som du laborerar med bland de personer som du mist och förstått vem "E" är. Vad betydde hon för dig och vad hade ni för slags relation innan hon dog?

– Jag tycker att texten får tala för sig själv, jag vill inte att du skriver ut hennes namn. Det jag kan säga är att jag under en kort period förlorade människor som var oerhört viktiga för mig. Det handlade om dödsfall och andra sorts avsked som att folk flyttade från staden. Det här skapade hålrum efter kroppar, men minnena fanns kvar. Att vara ensam med minnena fick dem att kännas endimensionella och nästan färglösa. Avsked är förstås en del av livet, men "solominnena", de upplevelser som vi var ensamma om att ha med personen som gått bort, blir påtagliga.

– Jag har i grunden ganska dåligt minne och det gjorde temat extra intressant. Förluster föder också frågor om skuld. Och vad är egentligen poängen med att skriva? Den här boken handlar mycket om tomhet, om att livet för Samuel inte är tillräckligt, att han känner ett behov av att fylla på.

 Du beskriver en kvinnojour och olika öden därifrån väldigt initierat. Hur har du gjort din research?

– Nu verkar det säkert som att jag försöker vara hemlig av mig, men av hänsyn till människor i min närhet nöjer jag mig med att svara att jag sett sådant på nära håll. När man skriver om feminism och antirasism så får det konsekvenser för ens inbox och för mig är vännerna och familjen heliga, jag vill inte dra in dem i min offentlighet.

– Men staden som jag undersöker och skildrar inbegriper människor som gömmer sig. Hur vi bor, var vi bor och vad vi betalar för boendet tycks säga mycket om oss som personer.

* Även om det inte är någon stor del av boken, så förekommer kokain?

– Jag vill inte låta som en civilspanare, men när jag observerar Stockholm ser jag tydligt hur människor från olika kvarter kanske aldrig möts. Som ung drömde jag om att komma in på East. När jag tack vare ett sommarjobb i disken på en krog till slut kunde följa med kollegerna in där tog jag inte del av festen, utan placerade mig i ett hörn och nickade med i en Fugees-låt i stället för att gå ut på dansgolvet. Att jag successivt fått tillgång till världen är inte nödvändigtvis detsamma som att jag tagit del av den.

– Som ung var jag en rädd person, för feg för att satsa på drömmen fullt ut. Jag skrev jämt och tyckte att det var det roligaste som fanns, men därför var det också svårt att visa andra vad jag skrivit. Jag var rädd att någon skulle säga att det jag skrivit var dåligt.

 

I en lång intervju med Karin Sörbring berättar författaren om brevet till Beatrice Ask, och skrivandets villkor. Foto: Cornelia Nordström

 

 Men i Värvet-intervjun från 2012 berättar du att en kvinna i New York till slut fick läsa och att hon satte guldstjärnor i kanten där du skrivit något bra och att hon skrev "FT" ( "författar-tungt") där det fanns förbättringspotential?

– Ja, det var helt avgörande för mig att få den återkopplingen. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag till slut vågade visa henne vad jag skrivit. Då höll jag på med "Ett öga rött".

 Den första boken du skrev refuserades?

– Mm, det blev en för duktig bok. De två förlag som jag skickade in manuset till sade att de såg potential och ville hålla kontakten, men det var först när jag började med "Ett öga rött" och vågade göra det lite annorlunda, titta på reglerna från sidan, som det blev bra. Om du också är gammal pluggis så förstår du vad jag menar. De språkliga brotten är på dödligt allvar, inte något som jag gör bara för skojs skull. Det är ett försök att göra revolution när världen inte går att förändra, då måste vi också bråka om adjektiven.

 Jag tänker att det krävde rätt mycket mod av dig att skriva på det sätt som du gjorde i "Ett öga rött", för en recensent skrev om dig, som ju läste på Handelshögskolan och pluggade litteraturvetenskap parallellt med detta, att "det är tur att den svenska lektören hjälpt Jonas med språket, annars skulle det vara svårt för svenska läsare att ta till sig det"...

– Det känns så avlägset, men på ett sätt var det kanske bra att den typen av kommentarer kom, för det tvingade ut mig i en offentlighet.

 "Jag kommer aldrig att tvinga in mig i någon box, inte FN-Jonas, inte blatte-Jonas, inte svenne-Jonas", sade du i ditt sommarprogram 2004?

– Nej, men det är nog lite friare nu. Med små steg rör vi oss i rätt riktning. Citatet om att jag skulle ha fått hjälp med språket av en svensk lektör känns om hämtat från efterkrigstiden. På vilket sätt skulle "Ett öga rött" vara för svår för svenska läsare? Poängen med boken var ju att huvudpersonen är svensk. Det känns som att det snarare var recensenten som behövde en uppdatering av sin Sverigebild. Men om vi ska tala om nationalism känns det mer aktuellt att diskutera mitt öppna brev "Bästa Beatrice".

 Vad skulle du skriva till vår nuvarande justitieminister, Morgan Johansson (S)?

– Jag stängde av samtiden lite grann för att kunna gå in i projektet "Allt jag inte minns" och pausade Fejan och Twitter. Det gick inte att skapa och samtidigt tänka på omvärldens blickar. När jag tittar upp noterar jag att omvärlden fortfarande pratar om de grejer som jag skrev om 2013. Samtiden sipprar naturligtvis in i den här boken på så sätt att jag diskuterar vem som får rum i staden och vem som är värd att ta del av ett livsrum i offentligheten, men jag sitter inte och filar på något nytt brev.

– Att "Bästa Beatrice" är en av de mest länkade texterna i Sverige är förstås fantastiskt. Jag glömmer aldrig ljudet när delningarna från min Facebooksida poppade upp, det var som en Geigermätare. Men jag känner inte igen mig i resonemangen om att det skulle ha varit en viral succé eller ett klickmonster. Supermånga känner igen sig i att inte vara medborgare fullt ut. Det är ingen viral succé, det är djupt tragiskt. Jag har ingen aning om vad mitt öppna brev förändrade, men alla tweet och berättelser från människor som förmedlade sina erfarenheter visade att vi är och var väldigt många som delar de här erfarenheterna. Kanske känner vi oss mindre ensamma när vi vet det och kanske kan det omsättas i praktisk politik.

(Den som vill höra Jonas berätta mer om "Bästa Beatrice" kan här lyssna på det företag han höll i veckan)

Vad menar du med ditt uttalande om att du alltid har bekämpat din inre kameleont?

– Jag tycker inte om när jag anpassar mig till grupper, det blir som att mitt jag upplöses och försvinner då. Förmodligen är det därför jag aldrig har sökt till en skrivarskola, jag var rädd att någon skulle säga att jag inte var bra på att skriva och att jag därför skulle sluta göra det.

– Mitt yrke är en konsekvens av vem jag är. För en författare är det bra att ha tillgång till olika språkliga världar. Jag har medvetet placerat mig i olika roller för att förstå vad jag ska göra.

 Och vad är det du ska göra?

– Fortsätta att berätta historier, hoppas jag, och undersöka olika sätt att skriva. Jag har bland annat haft skrivarworkshop för papperslösa och testat olika positioner för att hitta tillbaka till glädjen.

 Om du fick sommarprata nästa år, tolv år efter din debut som sommarvärd, vad skulle du säga då?

– Ingen aning, jag kanske skulle berätta om någon helt annan person. Jag försöker lära mig det här hantverket bättre. Det handlar om att vara ärlig och att låna ut mina ögon till läsarna. Genom "Bästa Beatrice" ville jag till exempel synliggöra att uniformer och blåljus inte betyder samma sak för alla svenskar och att poliserna är kopplade till en större maktstruktur i samhället. Jag känner mig rätt långt från mitt 25-åriga jag som sommarpratade då.

Vem är du egentligen inuti? Du har berättat att du som tonåring såg dig som en lönnfet tönt och att du hade komplex för att du är 1,98 meter.

– Från barndomen bär jag med mig att kroppen inte automatiskt är min vän, jag kände mig ofta för lång, för spinkig eller fel. När jag läser saker om mig själv blir jag förvånad över att någon uppfattat mig som en cool dj när jag gick på Högalidsskolan. Jag maskerade ju min längd när jag stod där i dj-båset tre-fyra timmar varje dag! Det var inte för att vara tuff jag stod där, det var det perfekta sättet att nästan ta del av livet.

– Den offentliga bilden av mig själv ligger långt från vem jag är i verkligheten, i min vardag. Mediebilder blir av naturen förenklade och jag är väldigt medveten om att de kan skifta från en dag till en annan.

– Varje dag som jag går upp, lämnar på förskolan, sätter mig och skriver och håller på med text är jag lycklig för det.

 Så hur bra självförtroende har du i dag? Hur skulle du ranka dig själv?

– Som författare? Ha ha, jag går inte runt och rankar mig själv. Men om mitt 15-åriga jag gick förbi här utanför på Plattan för att köpa maxisinglar på vinyl på Mega och såg oss två sitta här, att jag blev intervjuad av Expressen och pratade om min nya bok, skulle denne 15-åring nog känna sig jättestolt över sitt framtida jag.

 Hur pass mycket "bror duktig" är du nu?

– Jag tog ju aldrig examen på Handels, jag hoppade av efter 2,5 år. Att jag hamnade här med skrivandet är faktiskt en konsekvens av att jag lyssnade på vad jag ville göra. Som student kunde jag leva på nudelkeso och gå plus på CSN-pengarna, jag hade knappt några utgifter. Sedan jag blev pappa har jag kanske lite andra behov. Jag är tacksam för att jag kan skriva och leva gott på det. Jag har en ekonom, Pia, som hjälper mig att ha koll på pengarna. Jag må ha pluggat ekonomi på universitetet, men när jag gjorde det stora valet i mitt liv bestämde jag att siffror inte är för mig.

 Du har bott i New York, Berlin, Paris och varit på längre vistelser i Kina, Palestina och Tunisien. "Allt jag inte minns" är redan nu såld till nio språk och nu blir du för första gången utgiven i både Storbritannien och USA. Kan du tänka dig att flytta utomlands igen nu när du har familj?

– Nej, det känns som att jag har kommit hem i denna vidriga, underbara, totalsegregerade och fantastiska stad. När jag var med i "Go´kväll" fick jag frågan om vilket som var mitt drömresemål. Jag svarade Sveavägen i Stockholm, där både Handelshögskolan och Stadsbiblioteket ligger. Och Drakenbergshusen vid Hornstull, där jag växte upp. Det är två platser där jag har väldigt många minnen per kvadratmeter. Jag tror jag äntligen har börjat förstå poängen med att inte ständigt fylla på med nya minnen, utan faktiskt värdesätta de som finns.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!