Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu förstår jag varför folk hatade Obama

Barack Obama.Foto: BRYNN ANDERSON / AP TT NYHETSBYRÅN
Jens Liljestrand.Foto: OLLE SPORRONG

Första delen av Barack Obamas memoar över tiden i Vita huset är ett mästerligt samtidsdokument – och en privat berättelse om triumf, kärlek och brustna drömmar.

Jens Liljestrand läser ”Ett förlovat land” och lyssnar på ett soundtrack med både soul, rytm och blues.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hit me like a ray of sun, sjunger Beyoncé och jag påminns plötsligt om en av de vackraste bilderna i den memoar jag just har läst ut. Scenen där Barack Obama beskriver hemligheten med Ovala rummet, den amerikanska presidentens ikoniska arbetsrum i Vita huset. Lokalen är nämligen inte särskilt stor, ett skrivbord, två soffor, en matta med en bister örn. Men rummet, skriver Obama, ”flödar av ljus.”

”Molnfria dagar strömmar det in genom de väldiga fönstren i södra och östra änden, så att vartenda föremål får ett gyllene sken, först finkornigt, sedan spräckligt när den sena eftermiddagssolen drar sig tillbaka.”

Beyoncé fortsätter:

Baby I can feel your halo

Pray it won't fade away

Sången är ”Halo” och återfinns på den spellista som Barack Obama har satt ihop inför lanseringen av boken ”Ett förlovat land”, första volymen av två i hans hett efterlängtade presidentmemoar.

Foto: Albert Bonniers förlag

Utgivningen kunde knappast ha tajmats bättre. Alla ögon riktas just nu mot Vita huset, där Donald Trump i skrivande stund tycks ha barrikaderat sig och med alla tänkbara medel försöker ogiltigförklara det presidentval han förlorade den 3 november. ”Trump eskalerar sin attack på den amerikanska demokratin”, basunerar CNN i en rubrik som för tankarna till en statskupp.

Barack Obama ger själv, möjligen omedvetet, en nyckel till sitt lands nuvarande situation redan i bokens första stycke, i förordet där han beskriver hur han började skriva boken direkt efter att Trump tillträdde i januari 2017.

”Vi var utmattade både fysiskt och psykiskt, inte bara av de senaste åtta årens slit, utan också av det obegripliga i att en man som var raka motsatsen till allt vi stod för hade valts till min efterträdare.”

Nyckelordet är obegripliga. Barack Obama förstår inte hur det gick till. Alla förhoppningar, allt slit, alla goda föresatser.

Det ska sägas på en gång: Som memoar är ”Ett förlovat land” ungefär så mästerligt genomförd som man hade kunnat förvänta sig. Obamas författarskap började 1995 med ”Dreams of my father” och en fortsatt litterär karriär finns i kikaren redan när han planerar att kandidera för senaten några år senare. De kommande bokintäkterna är rentav ett argument när han ska övertala hustrun Michelle att låta honom satsa på rikspolitik: ”om jag blir mer känd kan jag skriva en till bok, och den kommer att sälja bra, så det kommer att täcka utgifterna.”

Stimulanspaket och sjukvårdsreform pressas igenom med milt våld och mängder av kompromisser, men i övrigt strandar det mesta.

”Ett förlovat land” följer Obama från ungdomsåren på Hawaii genom utbildning, tidig karriär och familjebildande fram till de första stapplande stegen på den politiska banan hela vägen fram till Vita huset. Merparten av boken ägnas åt hans ämbetsperiod fram till attacken mot Usama bin Ladin i maj 2011.

Att memoaren sätter punkt just där är kanske ett sätt att lämna läsaren med en känsla av tillförsikt, eftersom den framgångsrika operationen i Pakistan verkar ha varit Obamas enda ogrumlade politiska triumf under dessa år. Allt annat framstår mest som ett otacksamt och nedbrytande slit, där varje försök till samhällsutveckling nöts ner av såväl cyniska republikaner som besvikna vänsterpolitiker. Stimulanspaket och sjukvårdsreform pressas igenom med milt våld och mängder av kompromisser, men i övrigt strandar det mesta.

Rent stilistiskt har Obama två lägen, möjligen formade av hans långa akademiska bana; låt oss kalla dem Professorn och Studenten. Professorn ser världen uppifrån och är vältalig och officiös, orerar långrandigt och högtravande om principer och idéer. Studenten, däremot, är en basketspelande besserwisser som ser alltihop snett från sidan, som tjuvröker och dricker martinis och likt klichébilden av en hipster börjar med biodling i Vita husets trädgård för att så småningom kunna börja brygga egen öl (!). Under de långtråkiga dragningarna med Pentagon sitter han mest och klottrar i sin anteckningsbok – ”abstrakta mönster, ibland människoansikten eller strandscener”. 

Vladimir Putin och Barack Obama, 2016.Foto: ALEXEI DRUZHININ / AP TT NYHETSBYRÅN

Som alla studenter älskar han karikatyrer; Frankrikes president Nicolas Sarkozy är en Toulouse-Lautrec-figur (”han var 165 centimeter men hade inlägg i skorna för att se längre ut”), Vladimir Putin maktfullkomlig men oansenlig (”med tunt, råttfärgat hår, framträdande näsa och ljusa, uppmärksamma ögon”), David Cameron den utstuderat informella snobben (”vid varje internationellt toppmöte var det första han gjorde att ta av sig kavajen och lossa på slipsen”), medan Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen reduceras till en banal liten tjänsteman vid klimatmötet i Köpenhamn (”det blonda håret svettigt och tovigt som om han just gått en brottningsmatch”).

Det som i någon mån jämkar samman dessa två perspektiv är Familjefadern Obama, pappan som ständigt längtar hem till leken och myset med hustrun och de två flickorna och älskar att dela strålkastarljuset med dem. Bara enstaka gånger blir det sentimentalt, som när han minns hur Paul McCartney, som en i den långa raden av besökande kändisar, höll ”serenad” för hustrun och framförde Beatleslåten ”Michelle”.

Michelle och Barack Obama.Foto: DOULIERY-JMP/ABACA USA / STELLA PICTURES/DOULIERY-JMP/ABACA

Men det verkligt sentimentala i ”Ett förlovat land” sammanfattas i dess titel. Orden ”I've seen the promised land” förekommer förstås i Martin Luther King, Jr:s berömda tal dagen innan han mördades, som i sin tur bygger på berättelsen om Moses i öknen. Sammanvävningen av det gammaltestamentliga och identitetspolitiska är grundbulten i Obamas demagogi, men när den messianska självbilden ideligen krockar med den politiska verkligheten blir boken allt mer en litania över oförrätter som är, återigen, obegripliga.

För Obama tycks på allvar inte förstå att närmare hälften av amerikanerna inte vill ha en allmän sjukvårdsförsäkring, eller rimliga vapenlagar, eller en fungerande migration, eller en klimatpolitik överhuvudtaget. Liksom han inte förstår allvaret i den bisarra anklagelsen om att han inte skulle vara född i USA och därmed inte en legitim president, en vanföreställning som inte minst Donald Trump mycket effektivt börjar sprida i slutet av boken (en parallell till det vi upplever i dag, när Trump är på väg att permanent undergräva legitimiteten hos sin efterträdare Joe Biden).

Någonstans i mitten av mixen hörs den klagande elgitarren i en långsam blues.

Boken får mig att förstå det Obama själv aldrig tycks fullt ut begripa: varför så många amerikaner avskydde och fortfarande avskyr honom, inte bara av rasistiska skäl, utan också rent sakpolitiska. Det bestående intrycket av ”Ett förlovat land” är av en utomordentligt begåvad men i grunden naiv man som gravt överskattar såväl sitt eget ledarskap som sitt lands vilja att låta sig ledas.

Jag lyssnar på spellistan medan jag skriver, det är soul, rock och r'n'b, det är allt från Sade och Eminem till Miles Davis och Frank Sinatra, det är soundtracket till ett stort samtidsdokument – men också till en privat berättelse om kärlek och bitterhet, om högtflygande planer och brustna drömmar.

Någonstans i mitten av mixen hörs den klagande elgitarren i en långsam blues. Det är B.B. King som sjunger ”The thrill is gone”. Jag tror jag vet varför.

 

MEMOARER

BARACK OBAMA

Ett förlovat land

Översättning Manne Svensson

Albert Bonniers, 845 s.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen