Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu är det upp till oss att vara modiga

SD-PARET. Louise Erixon och Jimmie Åkesson.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
Jonas Gardell.Foto: PELLE T NILSSON / SPA

Bland det finaste som utvecklats i Sverige det senaste decenniet är alla de lokala Pride-firandena.

Jonas Gardell skriver att det inte är några vänsterliberala i storstan som drabbas när Pride-flaggan halas i Sölvesborg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det Sverige som jag växte upp i, Sverige före Regnbågsflaggan, var ett land som definierade sig genom att utesluta dem som inte tillhörde. Folkhemmet omfattade alla på det pyttelilla villkor att man utsuddade sina särdrag, inte framhävde utan tvärtom omsorgsfullt dolde alla eventuella avvikelser av etnisk, religiös eller sexuell natur, sina skilda dialekter och ursprung.

Jag brukar säga att jag växte upp i ett land med två tv-kanaler (som slutade sända vid halv elva på kvällen), tre radiostationer och en Ingemar Stenmark. Alla såg på samma tv-program, alla lyssnade på samma sånger.

Det var landsplågornas och tittarstormarnas tid, men också en tid då det faktiskt fortfarande var tillåtet för män att våldta sina fruar och slå sina barn. Det var en tid då kvinnor inte fick bli präster, homosexualitet var klassat som en sjukdom och allt var på burk – konservöppnaren var väggfast för att alltid vara till hands – ja, till och med invandrarna var på burk. För som vi brukade säga: ”Turk på burk luktar urk”.

Ett land där undersökningar visade att 70 procent av svenskarna menade att de aldrig ens sett en homosexuell på bild!

Sverige före Regnbågsflaggan.

Ärligt talat är jag inte säker på hur många som deltar i de här paraderna som själva är homo eller trans.

Ofta hör jag så kallade Sverige-vänner (eller om man borde kalla dem Ungern-vänner) prata om våra svenska värderingar, en sorts fantasi om ett land som gått förlorat. Ofta är de så unga att de aldrig själva upplevt denna påstådda guldålder. Men vi som faktiskt gjorde det kan intyga att det finns inget fantastiskt Sverige att återupprätta. Det finns ingen bättre tid att återvända till.

Tvärtom är i dag en bättre tid: Regnbågsflaggans tid.

En flagga för kärlek och tolerans.Foto: AP

Bland det finaste som utvecklats i Sverige det senaste decenniet är alla de lokala Pride-firandena. Från Kiruna i norr till Trelleborg i söder. Från lilla Öckerö på Västkusten till finländska Mariehamn på Åland mitt i Östersjön. Alltid anordnade av lokala krafter på lokalt initiativ.

Ärligt talat är jag inte säker på hur många som deltar i de här paraderna som själva är homo eller trans. Och det är helt ointressant!

Det viktiga är att människor överallt i landet går man ur huse med regnbågsflaggor för att säga till varandra att ni är okej oavsett, annorlunda är inte farligt, alla har rätt att bestämma själv vilka de älskar och vi andra är på er sida. Våra samhällen sluter upp bakom er.

Det är vad Regnbågsflaggan betyder när den hissas på den kommunala flaggstången runtom i landet.

Sällan har jag varit mer stolt och mer rörd av att vara svensk än när jag ser bilder från Pride-firanden i Nyköping, eller Jönköping eller Pajala!

Vi har gått en lång väg för att komma hit. De första Prideparaderna i Sverige genomfördes 1971. I Örebro, Uppsala och Stockholm.

Prideparaden är väl enda gången på året då moderater och vänsterpartister går sida vid sida.

I Stockholm skedde paraden på midsommardagen i ett helt folktomt centrum. 16 modiga personer vågade sluta upp.

Ledda av två starkt rodnande, oerhört generade, poliser gick de några kvarter runt Sergels torg inför några få förvånade turister.

Det var början. Den ynkliga början.

Nu nästan 50 år senare lockar paraden i Stockholm en halv miljon människor.

En halv miljon människor som går med i kärlekens, toleransens och inkluderandets parad.

För det är vad regnbågsflaggan står för.

Kärlek, tolerans och inkluderande.

ÖB Micael Bydén i Prideparaden i Stockholm i somras.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Sverigedemokraterna påstår att det är en politisk flagga, men Prideparaden och regnbågsflaggan är faktiskt snarare motsatsen!

Prideparaden är väl enda gången på året då moderater och vänsterpartister går sida vid sida. I paraden går judiska församlingen följda av homosexuella muslimer, där går Svenska kyrkan och där går hinduer. Där går föräldrar, stolta över sina fantastiska homo- och transbarn, där går barn, stolta över sina fantastiska föräldrar.

Och där går poliser som inte längre rodnar utan som dansar järnet, där går stolta lesbiska och bögar i det svenska försvaret, brandmän, sjuksystrar, lärare och kommunanställda tillsammans med sina heterosexuella kolleger och kompisar – och där går människor som du och jag, människor som en gång levt i vanmakt och i skam men som kommit ut och liksom Benjamin i ”Torka aldrig tårar utan handskar” vågat säga: ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig!”

Det är ingen liten sak.

Louise Erixon, kommunstyrelseordförande i Sölvesborg (SD) och t-shirten ”I love Sölvesborg”.Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

SD brukar påstå sig tala för folket mot eliten. Men när de angriper de lokala Pride-firandena är det faktiskt precis tvärtom. Det är de lokala Pride-arrangörerna som är gräsrötterna – folket – och det är SD-pamparna i kommunstyrelsen och riksdagen som är den maktutövande eliten.

För nu hotas Regnbågsflaggan. I Sölvesborg, i Uppsala och snart – var så säker – på flera andra orter.

Det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi vunnit utan politisk kamp.

Nu är det upp till oss andra att vara modiga och försvara Regnbågsflaggan och allt vad den står för.

När man en gång hissat Regnbågsflaggan i kommunens flaggstång blir halandet av den en politisk och ideologisk markering. Inte till några ”vänsterliberala” i storstan utan till den lesbiska tonårstjejen på det lokala gymnasiet eller den homosexuelle mannen på äldreboendet eller transpersonen i kassan på Coop i Sölvesborg eller Uppsala eller var som helst, som säger: ”Vi står inte på din sida, det här är inte din hemort om ens du är född här”.

Det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi vunnit utan politisk kamp och personligt mod. Och det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi kommer att få behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen. 

Det regnbågsflaggan berättar för oss är att det finns oändligt många färger, långt många fler än svart och vitt. Så många sätt som man kan vara på. Så många sköna melodier som du inte visste fanns.

”Och var och en av oss

är underbar förstås

som skapta för varann!”

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är ”Till minne av en villkorslös kärlek”.

Jonas Gardell om filmatiseringen av ”En komikers uppväxt”: ”Vill göra hela trilogin om inte det här går helt åt helvete.”