Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu är det snubbarna som lättar sitt hjärta

Peter Viitanen och Alexej Manvelov i "Snubben lättar på sitt hjärta". Foto: Fotograf Markus Gårder.
Alexander Abdallah i Snubben lättar på sitt hjärta. I bakgrunden: Hannes Fohlin, Roy Rizk och Alexej Manvelov. Foto: Fotograf Markus Gårder.
Peter Viitanen. Foto: Fotograf Markus Gårder.
Per Burell i "Några av oss". Foto: Urban Jörén 2018.
Peter Perski och David Lenneman i "Några av oss". Foto: Urban Jörén 2018

Ortens söner och koncentrationslägrets unga journalister skildras i två nya pjäser.

Gunilla Brodrej ser två olika berättelser om pojkar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Alexandra Pascalidou kom nyligen ut med sin bok "Mammorna" där ortens glömda mödrar berättar både förtvivlade och ömma historier om sina söner. De som råkat illa ut på olika sätt, fastnat i drogberoende, gängkriminalitet, rentav mördats, eller bara kommit i kläm. På Stadsteaterns scen i Skärholmen ser jag en sorts fortsättning. Fast med sönerna. 

I Åsa Lindholms och Farzin Fatihs "Snubben lättar på sitt hjärta" är det som att vi får kontakt med de här killarna, får höra snacket, jargongen, tvivlen, drömmarna så som de låter ute på gården. De hinner ta upp många trådar, men en av dem som gör ont är att aldrig nämna sitt hemland, skämmas för sina föräldrar, eller den som säger "Vet du hur mycket det krävs av mig för att orka motbevisa allt ni tänker om mig". Den frågan är nästan outhärdlig i relation till den främlingsfientliga retoriken som äter sig in i samhällskroppen.

De här killarna har absolut ingenting gratis. Så känns det. Anspänningen är enorm. Maskspelet intensivt. Ändå är "Snubben lättar på sitt hjärta" långt ifrån en helt igenom dyster historia. Det känns faktiskt som om vi i publiken lyssnar på nånting helt äkta, formulerat genom ortens språk, oförställt, bitvis vardagligt, bitvis förhöjt. 

Hej Alexej Manvelov 

I foajén innan och efteråt hör jag hur nära åttondeklassarnas eget språk ligger det som talas från scenen. De har fått kontakt med unga män, pojkar, som kämpar med sina roller, slår ifrån sig när det bränner till, och då och då tappar masken. Det finns ingen direkt handling, men det är så livet är, det pågår, och det är så fint fångat. Och jag ser framtidens stora skådespelare på den här scenen. Vi säger tack och adjö till alla Rambergare och Persbrandtare, och hej och välkommen till Alexander Abdallah, Alexej Manvelov – för att bara nämna två. Se dem i "Snubben lättar på sitt hjärta" så förstår ni vad jag menar. Högspänning trots att inget egentligen händer. Killarna händer. Deras inre liv.

 

 

Eva-Maria Dahlins "Några av oss" i regi av Måns Lagerlöf på Riksteatern utspelar sig i koncentrationslägret Theresienstadt. Materialet kommer från Theresienstadts arkiv där nyhetstidningen "Vedem" finns bevarad, den som mot alla odds kom ut i med 82 nummer under loppet av två år. Redaktören var Petr Ginz, en av de unga pojkarna i Hus L 417, kasernen för pojkar 13-14 år. Med stor frenesi drev han in material till sin tidning, om han inte skrev allt själv i tidningen som lästes upp högt när den kom ut. Reportage, dikterna och intervjuerna har blivit viktiga vittnesmål. Detta är pjäsens fängslande premiss.

Om detta ville man berätta. Men det lyckas inte helt. Det är inte skådespeleriet det är fel på, inte heller scenografins trälådor med småsten i, ordnade i ett obönhörligt rutsystem av Johanna Mårtensson. Inget fel alls på Hampus Noréns musik heller. Tvärtom.

Det är själva berättandet som inte kommer loss. Kanske känner man sig rentav moraliskt skyldig att ta fram de här lillgamla texterna i ljuset, författade av pojkar, varav de flesta senare mördades i förintelseläger. Läsa upp dem som de var.

Livet är underbart

Men man borde ha tagit sig friheten att fantisera. Lekt mer än redovisat. Jag tänker på den italienska filmen "Livet är underbart" där pappan hittar på en lek i koncentrationslägret och på så vis skyddar sitt barn mot verkligheten och – döden. Ginz journalistiska arbete, hans fantasi och vetgirighet, påminner mig om det, och ur den aspekten har föreställningen lyckats. Jag är dock rädd att ung publik som ser den här teatern inte orkar hålla intresset uppe. Att de uppfattar den som abstrakt och teoretisk. 

Sedan kommer jag att tänka på en annan sak. Inom loppet av två dagar har två pjäser om tonårspojkar premiär på två av Stockholms stora scener. För nåt år sedan tycktes all scenkonst om unga handla om tjejer. Pojkarna satt på avbytarbänken. Det var kanske rimligt att feminismen slog igenom på detta sätt, men samtidigt lite konstigt. Som om allt som räknades var att tjejerna skulle bli starka, få en agens, synas, höras, skrika och bråka, älska varandra. Samtidigt är det ju lika viktigt att pojkar får möjlighet att komma i kontakt med sina djupa känslor. Att snubben får lätta på sitt hjärta.

 

Teater

Snubben lättar på sitt hjärta

Av Åsa Lindholm och Farzin Fatih

Regi Affe Ashkar

Ljusdesign Mats Öhlin

Musik Sai och Viktor Ax

Röst/sång Rawa

Ålder 14+

Kulturhuset Stadsteatern, Skärholmen

 

Några av oss

Av Eva-Maria Dahlin

Regi Måns Lagerlöf

Scenograf & kostymdesigner Johanna Mårtensson

Komposition & ljuddesign Hampus Norén

Mask Anna Olofson

Ljusdesign Peter Stockhaus

Ålder 10+

Riksteatern, turné

Gunilla Brodrej är kritiker, ung- och scenkonstredaktör på Expressens Kultursida.