Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu är det Ladys night på Kungliga Dramaten

Sofi Helleday. Foto: Therese Öhrvall.
Elin Klinga, Jan Waldekrantz. Foto: Therese Öhrvall.
Maria Edström. Foto: OLLE SPORRONG

Sydstatsonen Tennesse Williams kokar en brygd av kön och ras.

Maria Edström njuter av en kvinnornas afton i "Orfeus stiger ner".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. "Orfeus stiger ner" från 1957 hette först "Battles of Angels", kom ut 1940 och var en totalflopp. Men Tennesse Williams hade lagt ner hela sitt hjärta i den laddade historien som är mest känd genom filmatiseringen med Marlon Brando. Och själv förälskad i historien om den unge mannen i ormskinnsjacka som kommer till en sydstatshåla och får känslor att spinna och rasa – kunde Williams bara inte släppa taget utan gav sig inte förrän han fått fason på pjäsen.

Stiliserad version

När nu den norske regissören Runar Hodne tar sig an Williams blödande hjärta har han med hårda, osentimentala nypor glesat ur och stiliserat. På en ödslig scen en telefonhytt, en kassaapparat, ett flipperspel och en jukebox. En neonskylt och så ljussättaren Elin Runges vertikala smala lysrör som en bur runt denna amerikanska mardröm. Björn Bengtssons Val Xavier med sin diskret svarta ormskinnsjacka är nedtonad, en ung man på jakt efter ett bättre liv och tvehågsen till att vara projektionsyta för andras begär. Men kan inte låta bli att säga att hans kroppstemperatur är högre – som hos en hund – det är därför hans ormskinnsjacka värmer så fint.

Och begär honom gör de alla; Kirsti Stubøs rebelliska Carol Cutrere – en riktigt "southern gothic" –"flicka, en trashigt rebellisk dotter till en rik och rasistisk gammal familj. Kicki Brambergs och Mia Bensons skvallrande tanter är helt ljuvliga i sitt gottande i andras olycka – Bramberg är en komedienne! Maria Salomaas dystert bleka sjuksköterska och Elin Klingas polishustru som uppjagat målar kristna motiv är också pregnant tecknade. 

Höjdpunkten Helleday

Sist men inte minst; Lady spelad av Sofi Helleday med en sammanbiten psykisk smärta som liksom satt sig i kroppen. Hård, rå och förtvivlad men snar till raseri och passion blir hon höjdpunkten i denna kvinnornas afton. Männen är trots sin makt bifigurer som sysslar med att säja åt sin fru att vänta i bilen, knacka i golvet från övervåningen eller överge en älskad vars far bränts till döds av "brödraskapet".

 

 

Fram till paus är spelet en ren njutning, den luftiga stiliseringen gör Williams gott, men nånstans därefter undrar jag vad man riktigt ska ha den här föreställningen till. Kanske för att rasismen, som bultar ont och envetet i pjästexten, aldrig riktigt får ta gestalt. Kön, sex och ras – explosiva ingredienser i brygden kokad av den homosexuelle sydstatssonen med smeknamnet Tennesse. 

Men här är den enda svarta rollfiguren, häxdoktorn Uncle Pleasant struken. Rasism är inte i första hand ett problem för vita – det visste Williams när han lät Pleasant le snett mot publiken i pjäsens slut. Det leendet hade behövts. 

 

Teater

Orfeus stiger ner

Av Tennessee Williams

Översättning Pamela Jaskoviak

Regi Runar Hodne

Scenografi Serge von Arx

Kostym Magdalena Åberg

Ljusdesign Ellen Ruge

Ljuddesign Björn Lönnroos

Peruk och mask Sofia Ranow

Dramaten, Stockholm

Speltid 2.35 t.

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!