Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Norges skeva mansideal – därför blir de terrorister

Philip Manshaus är häktad för terroristbrott och mord och ska genomgå en fullständig rättspsykiatrisk utredningFoto: CORNELIUS POPPEN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Geir Gulliksen.Foto: BAARD HENRIKSEN / WEYLER
Foto: NTB scanpix

Geir Gulliksen frågar vad som är fel på ett Norge när vilsna män vill döda så många oskyldiga omkring sig som möjligt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. När nyheten kom den tionde augusti att ännu en ung norsk man hade gjort sig själv till terrorist, fick jag ett meddelande från en vän i Sverige, hon skrev: ”Vad är det som händer hos er, är det något allvarligt fel på Norge?” 

Jag borde ha svarat att det är något allvarligt fel på många städer i västvärlden, även i Sverige, men jag var så tagen av det jag just fått veta att jag sa bara: ja, det måste vara något fel på oss. 

Och det är det ju. Någonting är allvarligt fel.

Norge är ett litet land, och när jag såg 21-åringen Philip Manshaus le mot journalisterna under häktningsförhandlingen, fylldes jag av illamående och raseri, men också av en oroväckande skuldkänsla. Jag har vuxna barn som är födda ungefär samtidigt som Manshaus, och det tog inte många timmar innan jag upptäckte att jag har mött flera människor som känner honom. 

Allting är ödelagt omkring honom. Vad handlar detta om?

Det förstärkte känslan av att jag kunde ha varit hans far, och jag blev sittande vid datorn och läste allt jag kunde hitta som kunde förklara hur en sådan här gärning kan begås av en man – en del av mig vill helst kalla honom pojke – som hittills hade klarat sig så bra i livet. 

Jag har suttit på skolavslutningar och sett barnens unga, väna ansikten när de uppträder, och tillsammans med andra föräldrar har jag fått känslan av de här nya unga liven är det mest hoppingivande vi har, att det är de som ska göra världen bättre.

Så torde också Philip Manshaus och hans styvsyster, Johanne Zhangjia Ihle-Hansen, ha blivit sedda av de sina. 

Och nu så har han troligen dödat henne, dumt och brutalt, innan han gick beväpnad in i en moské för att meja ner alla som befann sig där. Att han misslyckades med det sistnämnda eftersom han övermannades av en 65-åring, gör inte saken mindre allvarlig. Allting är ödelagt omkring honom. Vad handlar detta om? 

En annan idé han har tagit till sig från olika sociala mediesajter är tanken om att manligheten är i kris.

Jag tror att det handlar om manlighet. Många unga män har ödelagt sitt eget och andras liv genom åren. Men att göra sig själv till terrorist är något annat. När ensamma, unga män planerar mord och massmord på aningslöst oskyldiga människor känns det som någonting nytt, någonting vi inte hade sett förut, inte innan Anders Behring Breivik utlöste en bomb utanför regeringskvarteret i Oslo och sköt ner försvarslösa ungdomar på Utöya. Manshaus är tydligt inspirerad av Brenton Tarrants groteska massaker i Christchurch i mars i år, och Tarrant var tydligt inspirerad av Breivik. 

Det känns fel att använda ett ord som ”inspirerad” om någonting så destruktivt och våldsamt, med det är uppenbart att det har skapats ett monster, som flera kopierar. Tarrants så kallade manifest handlar om det han kallar ”det stora folkutbytet”, en konspirationsteori som frodas på olika nätforum, om att den vita rasen blir utbytt mot muslimska invandrare. Till invandringen lägger Tarrant sjunkande födslotal bland vita européer som ett av många tecken på att den vita befolkningen håller på att bli systematiskt ersatt. Likt de flesta konspirationsteoretiker hävdar han att detta är ett faktum som myndigheter och medier döljer för befolkningen.

Utöya.Foto: OLLE SPORRONG

Manhaus har uppenbarligen anammat dessa tankar. En annan idé han har tagit till sig från olika sociala mediesajter är tanken om att manligheten är i kris, att den vite mannen är feminiserad och hunsad. 

Att läsa om de här teorierna är som att gå in i en serietidningsvärld där allting är en karikatyr.

Manshaus ska ha sagt att kvinnor borde ”stanna i köket och hålla sig borta från arbetslivet”. Det är något hjälplöst över ett sådant yttrande när det fälls av en ung man som inte kan ha haft många förhållanden bakom sig. Det ser mest ut som ett försök att skapa sig en identitet, välja en sida här i världen. 

Och världen är delad, kanske mer än på länge, men frontlinjerna är oklara och flytande. Egentligen är det svårt att se hur islamfientliga hållningar kan hänga ihop ideologiskt med antifeminismen – många reaktionära islamister skulle ju vara ense med Manshaus om att kvinnor borde hålla sig borta från yrkeslivet. 

Men det är inte det som är poängen. Poängen är att det har skapats en berättelse om konspirationer och kris, och att de som tar beslutet att tro på detta gör sig själva till aktörer i en våldsfantasi – som levs ut IRL. Att läsa om de här teorierna är som att gå in i en serietidningsvärld där allting är en karikatyr. Det är oklart hur allvarligt menade dessa idéer är, ofta kännetecknas de av medvetna överdrifter, ond humor och konspiratorisk impulsivitet. 

Anders Behring Breivik.Foto: SOLUM, STIAN LYSBERG / NTB SCANPIX SCANPIX SWEDEN

Men det hjälper inte att bara säga att det här sättet att se på världen är barnsligt, omoget eller orealistiskt, eller att det saknar kontakt med hur det flesta människor lever. En del av poängen är att karikatyren blir betydelsefull eftersom det är en karikatyr, och att den presenteras som en sanning som har undanhållits oss. 

Rasism är något vanligt, inte ett undantag.

Det är förmodligen sant att unga män som varit inåtvända och ensamma lätt kan bli påverkade av aggressiva och alternativa nätmiljöer. Det kan säkert också tänkas att gamers som har suttit ensamma länge framför skärmen lättare blir disponerade att skjuta ner människor, som om det var ett spel, utan att de får kontakt med verkliga känslor. 

Men ändå. Hur kan detta hända? Var kommer dessa attityder ifrån?

Svaret är så klart att de är utbredda i hela samhället, att de finns hos många, ofta på en instinktiv och icke-formulerad nivå. Rasism är något vanligt, inte ett undantag. Många etniskt vita män i Norden är rädda för invandring. Vi är rädda för att mista våra privilegier, vi vill inte dela dem med alltför många andra.  Den politiska vänster som jag identifierar mig med har i liten utsträckning velat tala om detta, det har överlåtits åt extremhögern, vars svar har blivit att skapa fiendebilder och piska upp hat. 

Siv Jensen är finansminister i Norge, men anser ändå att smygislamisering är ett precist uttryck för tendenser i samhället.

Dessutom har religionskritiken tystnat helt, antagligen eftersom ingen av oss ids diskutera kristendomen längre, den framstår ju som vänligare och ofarligare än förut. Islam vill vi inte tala om av rädsla för att framstå som rasister. Även här har det överlåtits till högern att sprida misstänksamhet. Och då menar jag inte den extremhöger som marscherar på gatorna. Siv Jensen är finansminister i Norge, men anser ändå att smygislamisering är ett precist uttryck för tendenser i samhället, som om det finns en medveten konspiration som pågår bakom ryggen på henne.  

Siv Jensen. Foto: PERNILLE NIELSEN / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN

Det har också under lång tid varit lätt att hävda att det norska samhället är feminiserat. Flertalet manliga akademiker och författare har gjort sig namn som samhällsdebattörer genom att hävda att norska män inte tillåts vara tillräckligt manliga, att pojkarna blir efter i skolan, och detta kan skyllas på en jämställdhet som har gått ”för långt”. Argumenten för vad det är som gör männens situation så svår, är vaga och för det mesta emotionella. Efter metoo har den här typen av diskussioner nästan försvunnit, men attityderna finns helt säkert kvar, de bara yppas inte i offentligheten. 

Men nu har jag sett bilderna flera gånger om. Nu tror jag att han ler för att han är stolt.

På andra sidan har debatten om mäns övergrepp lett till att en del kvinnliga feminister förkastat manligheten som sådan. Den engelska journalisten Suzanne Moore skriver i the Guardian att allt prat om ”maskulinitetens kris” är ett alibi. Maskuliniteten är kris, skriver hon, och ändå är det den som sitter vid makten. På ett sätt är det är lätt att ge henne rätt. Mer hur ta ska unga män, som försöker finna en väg i livet, stå upp mot detta?

Ett uppenbart problem är att bägge sidor förenklar bilden av vad det manliga kan vara. För mig ter sig blandningen av konspirationsteorier, naziföremål, nationalism, kristendom och tron på en osårbar manlig auktoritet absurd, nästan komisk. Likväl är den livsfarlig. Det är inte så konstigt att unga män eller unga kvinnor går på jakt efter något stort som kan ge livet en mening. Och jag tror att många av oss – vuxna kvinnor och män – på allvar måste inse att också vi är med och skapar det här samhället, där hat och brutalitet ser ut att koka under välståndets yta. 

När jag första gången såg bilderna från häktningsförhandlingen, där Philip Manshaus log mot journalisterna, tänkte jag att han var osäker, att han inte visste vad han gjorde. Jag ville så gärna tro det. Men nu har jag sett bilderna flera gånger om. Nu tror jag att han ler för att han är stolt, och att han är stolt för att han upplever att han har givit sig själv en uppgift, och att hans liv har fått en högre mening. 

 

Av Geir Gulliksen

Översättning Daniel Sjölin

 

Geir Gulliksen är författare. Hans senaste roman är ”Se på oss nu”. I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med America Vera-Zavala och Elsa Westerstad i en intensiv debatt om Kakabaveh och hedersförtrycket.