Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nordisk död – likt en trogen gammal vän

"Jag" 2015 av Karin Mamma Andersson. Olja och akryl på panel.
"Profeten" 2015 av Tal R. Olja på duk.

Ah, döden! Den särskilda nordiska döden, inte dramatisk och teatral som på andra håll utan den stillsamma döden som länge går vid vår sida, försynt men obeveklig. Som en gammal trogen vän.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Du och jag, döden. Det igenkännandet, från Bergmans filmer till Astrid Lindgrens mer morbida ögonblick, slår emot en när man går in på Karin Mamma Anderssons och Tal R:s gemensamma utställning. Konstnärskombon är på papperet rätt prillig - danskisraelen Tal R har gjort sig en internationell karriär med vad som liknar gladkonst från Gamla stan, en bysnille-Matisse på färgfältsfestival. Jag begriper inte riktigt hur det gått till.

Karin Mamma Anderssons nordiska sekelskifte filtrerat genom västtyskt 1980-tal (eller om det är tvärtom) är något helt väsensskilt. Hennes stora utställning i Luleå häromåret (Expressen 6/5-13) handlade på ett plan om att återvända till något som inte längre finns kvar. Verken här är faktiskt ännu bättre. Målningar som "Molnet", "Konfirmand" och den fantastiska "Svanesång" är melankoli i världsklass.

"Svanesång" är också titeln på utställningen. Redan under antiken visste man om att legenden om de stumma svanarna som inte sjöng förrän strax före sin död men då gjorde det desto vackrare var falsk. Uttrycket lever ändå kvar som en bild för den sista sublima kraftansträngningen.

Hos Baudelaire är svanen som rymt från sin bur och vinglar runt på Paris smutsiga gator en bild av poeten som inte hör hemma i den moderna tiden.

De båda konstnärerna har under en tid skickat allehanda bilder till varandra och så har verken vuxit fram, som en visklek, där de möts tvärs över olikheterna i en sorts gemensam botten av utanförskap och exil.

Tunga saker. Men konsten blir också till en besvärjelse mot det oundvikliga slutet. Att minnas är att återuppväcka det som passerat. "Minnets svanor/i aftonglansen dofva sånger höja/vid stränderna av tidens ocean", som Stagnelius skrev.

Men märkligast är att det ändå inte är någon dyster utställning. De två temperamenten balanserar varandra och man glömmer allvaret för samtalet blir så roligt i sig. Och döden? En gemensam gammal vän.

Du och jag, döden.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.