Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nora Ephron var det urbana mysets profet

Meg Ryan och Billy Crystal i ”När Harry mötte Sally” från 1989. Foto: TV3
Nora Ephron. Foto: CHARLES SYKES / AP FR170266 AP
Hanna Johansson. Foto: PRIVAT

1989 kom ”När Harry mötte Sally” med manus av Nora Ephron. Hanna Johansson skriver om vad som får en att återvända till filmen gång på gång. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I sommar är det trettio år sedan ”När Harry mötte Sally” fick premiär. Jag var inte född då, men trots det – eller kanske just därför – blev den en sådan film som jag modellerade min idé om vad det innebär att vara vuxen på. Jag ville också bo i en storstad och prata mycket i telefon med mina kompisar och gå på promenad på hösten. 

Kärlekshistorierna i Nora Ephrons mest kända filmer var liksom aldrig det mest intressanta. Även om jag inte hade haft hbtq tvivlar jag på att Billy Crystal hade gjort särskilt mycket för mitt mellanstadiejags drömmar om romantik. Att vara bästis med Carrie Fisher, däremot? Verkar underbart. Det fantastiska med den berömda scenen från Katz's deli är inte Meg Ryans fejkade orgasm utan att den, för oss som växt upp på mer provinsiella platser än Manhattan, introducerade konceptet ”deli”.

Idén om en promenad

2010, två år innan Nora Ephron gick bort, gav hon ut en liten samling med berättelser, ”Jag minns ingenting: och andra betraktelser”. Vid tidpunkten då den skrevs visste hon, men inte vi, att hon snart skulle dö i den leukemi hon sedan ett par år tillbaka led av. Uppmärksamma läsare kunde ändå räkna ut att döden var ämnet för den allra bästa historien i samlingen, egentligen bara två listor med rubriken ”Vad jag inte kommer att sakna/Vad jag kommer att sakna”.

Hon skriver torr hy, att tvätta håret, räkningar. Kommer inte sakna det.

Sedan listar hon vad hon kommer att sakna. Sina barn. Våren. Hösten. Smör. Att läsa i sängen. En promenad i parken. Idén om en promenad i parken. 

Idén om en promenad i parken! Det är så underbart. Och hjärtskärande sorgligt. Det sammanfattar dessutom Ephrons storhet och ärende som manusförfattare: en total hängivenhet till en ganska specifik typ av urbant mys. Det lilla livet. Det är för den skull jag har återvänt till hennes filmer gång på gång, fastän jag vet hur de slutar, för den tröst som idén om ett särskilt liv utgör.

 

LÄS MER: 

Kärleken vilar på dåraktiga villkor 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.