Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nobelpristagarens dreads skiljer sig från de andras

Nobelpristagren Olga Tokarczuk.Foto: ANDERS WIKLUND/TT
Justin Bieber i utskällda dreas.
Kulturminister Amanda Lind.Foto: ERIK SIMANDER/TT

Joanna Gorecka förklarar Nobelpristagaren Olga Tokarczuks frisyr.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. 2018 års Nobelpristagare i litteratur, Olga Tokarczuk, anklagas för kulturell appropriering på grund av sina pärlprydda dreads. Även Justin Bieber fick sina fiskar varma när han för fyra år sen gick på röda mattan med blonda dreads. Och i våras riktades kritik mot Amanda Lind på grund av hennes dreadlocks när hon tillträdde som kulturminister. Något är fel, menade debattörer, när svarta barn i England och USA skickas hem från skolan för att deras dreads ansetts opassande – medan vita personer med samma frisyr kan nå höga poster.

Men Olga Tokarczuk val av frisyr handlar inte om att roffa åt sig av andra kulturer, enligt henne själv. Istället har hon grävt djupt i den egna – en bortglömd forntida polsk tradition. I DN sa författaren: ”Frisyren har det latinska namnet ”Plica polonica” (polsk hårfläta) och den är mycket pragmatisk och praktisk. Jag anlade den av en slump. Men i forntiden bar alla sådant hår, åtminstone innan kammen uppfanns.”

Myten om flätan hade länge ett grepp om små orter i landsbygden.

Anna Packalén Packman är professor i polska vid Uppsala universitet. Hon menar att Plica polonica eller kołtun, som det oftare kallas på polska, är ett sätt att bära håret som historiskt sett var både vanligt och omgärdat av myter i förkristna Europa. Att den på latin fick namnet ”polsk fläta” beror på att den särskilt i Polen och närliggande länder tillskrevs övernaturliga krafter. Enligt gammal folktro bars frisyren som en amulett, ett sätt att skydda sig från onda andar och sjukdomar: ”Det var ofta de fattigaste som hade frisyren och den var behäftad med mycket vidskepelse. Det stod för mycket magi och att klippa av sin kołtun ansågs beröva bäraren dessa krafter.”

Nobelpristagaren har också omhuldat den sägenomspunna frisyren i novellsamlingen ”Opowiadania bizarne” (Bisarra berättelser, ungefär – ännu ej översatt till svenska). Här möter vi mystiska, gröna, magiska barn i plica polonica som driver runt i 1600-talets polska skogar och helar en mans sjuka ben genom att vidröra det med håret. Ett slags flört med fantasygenren som behandlar utanförskap, och som så ofta hos Tokarczuk, människan och naturen. 

Myten om flätan hade länge ett grepp om små orter i landsbygden och under 1800-talet utlyste flera polska läkare ett krig mot frisyren och många människor som behöll sina flätor på grund av vidskepelse blev tvångsfriserade. En enorm avklippt plica finns bevarad på medicinhistoriska museet på Jagellonska universitetet i Kraków. Ordet kołtun har också bevarats i det polska språket – som ett skällsord för tovigt hår eller okultiverade personer. 

Men Tokarczuks val av frisyr, som bär ekon av gammal folktro och skrock, ramar kanske framför allt in det vidsträckta gapet mellan den hyllade författaren och landets konservativa regering med tillhörande svans som flera gånger betitlat henne landsförrädare.



Av Joanna Gorecka
Joanna Gorecka är journalist.