Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nobelpriset kan vara Dylanmannens död

Det är inte Bob Dylans fel att hans fans blivit så störiga.
Foto: David Vincent
Bob Dylan som ung gitarrkille.
Ernest Hemingway – en annan Nobelpristagare med jobbiga fans.
Foto: - -
Karl Marx – också drabbad.
Johan Anderberg.
Foto: Olle Sporrong

Johan Anderberg gläds åt dagen då Svenska Akademien vred Bob Dylan ur gitarrkillarnas händer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Manusförfattarna till "The Simpsons" fann en gång ett träffande uttryck för att beskriva en riktigt ond man.

Den de beskrev hette Jack Crowley, och sköt Apu (för den som håller koll på Simpsons-trivia)

Hur ond var han?

“Han var så ond att Bob Dylan skrev en låt för att han inte skulle bli frigiven”.

Det där säger en del om vilken roll Dylan fått: en klyscha, en stelnad figur, en gammal gubbe med fasta associationer.

Ett skämt, helt enkelt.

Så det var väl bara väntat att alla började skämta om “Dylanmännen” så fort Sara Danius uttalat de tre stavelserna.


LÄS MER: Jonas Gardell om Nobelpriset till Bob Dylan

Marx, Hemingway och Dylan

Jag fattar. Alla har vi fått efterfester förstörda av Dylanmän som schizofrent bytt spår på jakt efter sina favoritrader.

Men Dylanmännen är lika lite Dylans fel som marxister är Karl Marx fel.

Det är egentligen samma sak som med Ernest Hemingway, också han Nobelpristagare. Det går ju knappt att titta på ett bokomslag utan att känna smaken av brun sprit och tjurtestikel i munnen.

Precis som Dylan har Hemingway fastnat i sin mediala roll. Precis som Dylan har han kidnappats av sina fans. “En litterär Vladimir Putin”, som herrtidningen Esquire sammanfattar bilden av honom.


LÄS MER: Karin Olsson sågar valet av Dylan

Nobelpriset går inte till Dylanmännen

Men även om Hemingway var medansvarig till den tröttsamma machobilden av sig själv är hans författarskap långt från enahanda.

Det är det som är intressant med Svenska Akademiens val i år. Vanligtvis lyfter ledamöterna upp någon relativt okänd författare i offentligheten; här tar de en av världens mest kända människor och säger att han är något annat än det vi tror att han är.

Det är här inte något pris till Dylanmännen. Tvärtom försöker Akademien vrida Bob Dylan ur händerna på dem. Det måste ändå uppmuntras.