Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nobelpriset i litteratur blev ett nytt vapen i hans hand

Carl David af Wirsén (1842-1912) Foto: Wikipedia

Det var ingen självklarhet att Nobelpriset i litteratur skulle hamna hos Svenska Akademien.

Torbjörn Nilsson skriver om en ständig sekreterare, en sommarpsalm och den stora glömskans rika dräkt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | CARL DAVID AF WIRSÉN. Det är väl kontrasten som får tårarna att tränga fram. De späda rösterna i aulan som sjunger att allt kött är hö, om blomstren som dö och tiden som allt fördriver. Barnen ser lyckliga ut. Ballonger och girlanger. Sommarbuketter. Och så föräldrarna, med sina minnen. 

Klart de blir tårögda. 

Som one-hit-wonder är ”En vänlig grönskas rika dräkt”, den mest vemodiga av skolavslutningshitsen, oöverträffad. 

Få vet att sången skrevs av den man som erövrade Nobelpriset till Svenska Akademien. Han som formade Akademien till vad den är i dag, men bara blev ihågkommen för att ha motarbetat all den diktning som faktiskt visade sig ha potential att stå sig. 

Det är lustigt det där, vad tiden fördriver och vad den lämnar kvar. 

Carl David af Wirsén begrep 14 språk. Ett litet officersbarn från början, som växte sig stor i ett kotteri i Uppsala – Namnlösa Sällskapet. Kretsen blev inflytelserik, flera av ungdomsvännerna kom att tillhöra De Aderton. Wirsén valdes in 37 år gammal 1879. Han hade en diktsamling bakom sig då. Fyra år senare blev han ständig sekreterare. Hans hårfäste var högt, bakåtslicket vågigt och han brukade referera storheterna. 

Goethe säger…, sa Wirsén om man mötte honom på gatan och ville prata om vädret.

Han var inte fenomenal på small talk

Alfred Nobels testamente

Wirséns grej var kritik. Som mångårig huvudrecensent i Akademiens egen Post- och Inrikes Tidningar introducerade han flera utländska författarskap och fällde de tyngst vägande domarna över den inhemska litteraturen. Just detta – makten – är kärnan i skildringarna om honom. Ingen kritiker betydde så mycket som Wirsén under tre decennier runt förra sekelskiftet. 

Själv var han mycket känslig för kritik. Misstänksam till karaktären, brutal i sina omdömen och ständigt beredd att gå till strid. 

Vintern 1897 approcherades Wirsén av Alfred Nobels testamentsexekutor. Reaktionen torde varit omedelbar glädje, hävdar litteraturvetaren Per Rydén i en 700-sidig kloss om Wirsén. Akademien var på dekis, därtill hade den ständiga sekreteraren svårt att hålla grepp om institutionen. Wirsén hade varit yngst i sin krets, snart trängde nya generationer fram. 

Alfred Nobel 1870. Foto: PRESSENS BILD / PRESSENS BILD

Wirsén såg i alla fall möjligheten. Mycket pengar, höga ambitioner. Att få välja ut världens bästa författare. Det passade honom, inläst som han var på den internationella litteraturen.

Men en grupp ledamöter ville absolut säga nej. Vi saknar kompetens, sa de. Akademien kommer förvandlas till en ”kosmopolitisk litteraturtribunal”. Är det, anförde de därefter, verkligen oss Nobel syftar på? I testamentet skriver han bara om ”Akademien i Stockholm”?

Författaren Ingrid Carlberg, som gräver i saken för en kommande bok, avfärdade nyligen i DN tanken att exempelvis Vitterhetsakademien lika gärna kunde åsyftas. Hon vet nog. Men Nobel var vag, sannolikt också okunnig. Det är svårt i efterhand att komma förbi det kungliga påbudet: Svenska Akademien var satt att syssla med svenska språket medan latinet, grekiskan och allt det andra var Vitterhetsakademiens ansvar. Skulle världslitteraturen bedömas låge Vitterhetsakademien bättre till. 

Det kan man tänka på nu när Svenska Akademiens lämplighet för Nobelpriset ifrågasätts. Diskussionen har funnits där sedan första början.

De Aderton blev kändisar

Wirsén höll sig kylig, talade vackert med testamentsexekutorn och lät de interna motståndarna trötta ut sig. När han tog till orda sa han att om man utsåg en särskild kommitté – med externa experter om så visade sig nödvändigt, skulle väl Akademien mäkta med detta, och förresten, om sa man förresten nej riskerade donationen helt att förfalla och därmed allt gott den kunde göra för litteraturen. Det ville Wirsén inte ha på sitt ansvar. 

Han vann.

Det var en stor seger som förändrade Svenska Akademien. Uppryckningen hade samma karaktär som på 1990-talet, när De Aderton började förstå att utnyttja sitt kändisvärde på mediemarknaden. Nobelpriset gav ny relevans, Akademien kom på allas läppar. 

Framgången borde gjort Carl David af Wirséns namn odödligt. Han bärgade världens mest förnäma litteraturpris. Men minns någon honom alls i dag är det i stället för bristerna. 

Folk ifrågasatte inte att Wirsén hade makt, men vad han gjorde med sin makt. Han begrep varken åttiotalister eller nittiotalister, det stora antal svenska författare som kom att förändra både berättandet och det svenska språket. Wirsén hatade August Strindberg, han avskydde Selma Lagerlöf, han gillade inte Verner von Heidenstam. Han stred mot Ellen Key och Oscar Levertin. Det hade med stilen att göra, och innehållet.

Selma Lagerlöf – avskydd av Wirsén. Foto: NO BYLINE / SCANPIX SWEDEN

Wirsén var konservativ i bred mening. Han identifierade sig med sin institution, skriver Per Rydén, och såg med alla medel till att hålla de nya generationerna utanför Akademien. 

Nobelpriset blev ett nytt vapen i hans hand. 

Första gången priset skulle delas ut fördes Leo Tolstoj upp till diskussion, liksom Henrik Ibsen och Émile Zola. Men Wirsén valde Sully Prudhomme, en fransk poet få bryr sig om i dag. Och så fortsatte det. Wirsén hade alltid ett argument, alltid en kandidat som kunde agera stoppkloss. Inte kunde man dela ut priset till ”specialskrifter i kvinnofrågan”! Ibsen var förresten för ung!

Kritik från Hjalmar Branting

Viktor Rydberg hotade i brev att lämna Akademien om den fortsatte ge olika priser till mediokra namn framför mindre konservativa men bättre författare. Till Tolstoj skrevs ett öppet brev om att Akademien inte gav uttryck för det svenska folkets vilja. Oppositionsledarens bror Pehr Staaff skrev under liksom Anders Zorn, Hjalmar Söderberg, Carl Larsson, Selma Lagerlöf och många fler. Socialdemokratins ledare Hjalmar Branting sa att Nobels donation var ”generalförfuskad på grund av det olyckliga valet av Svenska Akademien som utdelare”. 

Wirsén stod på sig. Envis. Självsäker. 

Man kan i anteckningar och brev se hur han använde den allmänna opinionen för sin egen sak, men anförde någon utanför Akademien något emot en wirsénsk ståndpunkt började han genast yla om vikten av oberoende. Han hade inga principer därvidlag. 

Wirén förblev ständig sekreterare till sin död 1912. På slutet alltmer isolerad. Han var en ”böjd, stapplande skugga” de sista åren, skrev Anders Österling, med ”svartbrun blick i det bleka gubbansiktet”. Och det är vad som blivit kvar av Carl David af Wirsén. En nidbild av den förstockade kritikern. Han som inte förstod. Någon att skratta åt på litteraturkurserna. Det är kanske sedelärande, eller existentiellt intressant. 

Det kan drabba alla. 

Svenska Akademien kan förlora Nobelpriset

Nobelstiftelsen äger Nobelpriset. Lars Heikensten har sagt vad han har sagt. Sedan kan resterna i Börshuset låtsas att de efter sommaruppehållet ska utse en pristagare bäst de vill. Svenska Akademien med eller utan Nobelpriset är vad som står på spel här, och det är vad som kommer att definiera dem som sitter i den här Akademien. Bråket har redan en plats i historieböckerna. 

Carl David af Wirséns minne har åtminstone lättats upp något av den där sommardikten. 

Att bli odödlig genom en psalmbok kan tyckas enkelt, eftersom samlingarna sällan har bytts ut, som att hamna på A-listan på P3 och få ligga kvar där i sex decennier. Men porten har varit trång. 

CARL DAVID AF WIRSÉN

Carl David af Wirsén föddes i Vallentuna 1842 och blev filosofie doktor 1866

1879 invaldes han på stol nr 8 i Svenska Akademien.

Från 1884 fram till sin död 1912 var han ständig sekreterare i Svenska Akademien, beryktad för sina starkt konservativa åsikter.

Texten till psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt" skrevs 1889 och räknas allmänt som af Wirséns i dag mest kända verk. Den spelades bland annat under bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling 2010.

Svenska Akademien sjunger traditionellt psalmen vid sin sista sammankomst före sommarledigheten.

”Den blomstertid nu kommer” är ett bra exempel. Den överlevde till eftervärlden endast för att ett biskopskollegiums mycket kritiska åsikter lästes slarvigt inför skapandet av 1695 års psalmbok. 

Wirsén höll på att lägga krokben för sig själv. 1883 tillsattes en kommitté för att sammanställa en ny psalmbok. Wirsén förärades ledamotskap. Han var yngst men sa inför första sammanträdet att han företrädde ”konservativa opinioner”. Han ansåg att kommitténs medlemmar absolut inte borde bidra med egna verk och att Wallins psalmbok från 1819 i stora delar kunde behållas. Så blev det också. Kommitténs första förslag innehöll bara 15 nyskrivna svenska psalmer. Kritikerna öste ovett. De nya sångerna var för få och de som var, de var för dåliga.

Bluesig sommarpsalm

Då råkade det sig så att Wirsén samtidigt kom ut med en samling andliga dikter och hur det nu var så trillade två av dem in när kommittén reviderade sitt förslag 1896. Någon ny psalmbok blev det ändå inte, inte förrän 1937, men då hade en av de två låtarna – den om grönskan som förvissnar – redan fått status av evergreen

Sången hade något som Carl David af Wirsén själv saknade. 

Foto: SHUTTERSTOCK

Från början sex verser lång – nu sjungs väl mest de tre första – bär den en ödmjuk och bluesig insikt om det mänskliga.

Man står i porten till sommaren, i doften av syrener och äppelblom, ljumma kvällar, svalorna som satt bo. Man ser allt, men vet att det snart ska multna bort. Populariteten har nog med förgängligheten att göra, kanske också med nationalkaraktären.

Känslan av att få stiga ur barrskogens mörker och fånga ljuset. Ta det med håv. Lägga det i en burk med lock, som en citronfjäril. 

Spara det. 

Det är tanken i ”En vänlig grönskas rika dräkt”, den som får ögon att bli våta på skolavslutningar. 

Jag har det senaste året sjungit Wirséns sång på en av mina söners dop och på en av mina söners begravning. Jag grät båda gångerna. 

Också det kommer förresten att glömmas bort. 

 

Torbjörn Nilsson är politisk krönikör på Expressen och medarbetare på Expressens kultursida. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!