Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nobelpriset är ”serbernas pris” – enligt Handke

Peter Handke.Foto: ANTONIO COTRIM / EPA / TT
Sanjin Pejkovic. Foto: Privat

I en ny intervju med serbisk media säger Peter Handke att han inte ångrar sitt stöd till serberna, eftersom allt han gjort har varit nödvändigt och korrekt. 

Sanjin Pejkovic placerar debatten om Nobelpriset i ett större sammanhang.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det man kan notera i den snåriga Handke-debatten är att den påminner om många andra diskussioner relaterade till det forna Jugoslavien och de krigen som ledde fram till landets undergång. Det handlar inte bara om Handke utan om ett antal idéer och föreställningar som krockar och som kommer att fortsätta krocka efter att Handkedebatten ebbat ut. 

Låt oss börja med att försöka placera Handke i en bredare kontext, eftersom han i den offentliga diskursen angrips inte bara för sina skrifter utan också för uttalanden. Hans försvarare har pläderat för litteraturens autonomi. Var går bedömningsgränsen?

Det räcker inte att Handke hållit tal på Miloševićs begravning, eller träffat Radovan Karadžić efter att Haag-tribunalens utlysning hade publicerats? Jag noterar dessutom att ingen än gjort en större sak av det faktum att Handke agerat bestman till en krigsförbrytare, dömd till att ha hjälpt till mord på 14 människor. Novislav Đajić åtalades 1997 i Tyskland för sitt deltagande i Bosnienkriget. Han frikändes för folkmordsanklagelsen men dömdes för medverkan i 14 mord och dömdes till fem års fängelse. Đajić kan dessutom ses i ”Remove kebab”-videon som fungerat som inspiration för vita terrorister. Låten spelades före massavrättningarna i Nya Zeelands Christchurch. Đajić har blivit ett internetmeme, flitigt använt i vita extremistcirklar. 

Ratko Mladic och Radovan Karadzic, 1995. Foto: SAVA RADOVANOVIC / AP AP

Handkeförsvararna har pekat på att motståndet var väntat, ”även om hätskheten, de groteska överdrifterna och bristen på förtrogenhet med den tyskspråkiga debatten inte var det” (Rebecka Kärde, DN 18/10). Men det är snarare Handkes cyniska ifrågasättanden av Markalemassakern och/eller tvivlen kring Srebrenica som är groteska överdrifter. 

Den tyska debatten är visserligen viktig och säger en del men inte allt. Har tyskspråksexperter följt de serbiskt-kroatiskt-bosniska, postjugoslaviska intervjuer med författaren, debatter och/eller forskningsunderlaget som kan avslöja hur Handke kan kopplas till en omfattande revisionistisk idé? Det kan exempelvis vara värt att uppmärksamma läsarna om en del mindre kända men intressanta publiceringar på serbiska-kroatiska-bosniska.

I en intervju med Večernje novosti – vars redaktör Milorad Vučelić var Slobodan Miloševićs högra hand när det kommer till propagandistiskt medieutbud i Serbien på 1990-talet – från 16 oktober i år bekräftar Handke att hans pris är serbernas pris. Handke säger också att han inte ångrar sitt stöd till serberna eftersom allt han gjort har varit nödvändigt och korrekt. 

Han säger också att han inte vet om det finns en sanning men att hans ord om Serbien inte varit lögner. Det är bevisligen så att situationen i Serbien skapat exceptionella människor, menar Handke, och fortsätter att prisa folkets autenticitet och renhet. Han imponeras av anmärkningsvärda, öppna, omhändertagande människor som drabbats av stora orättvisor, vilket märks i fallet Kosovo, dit Handke vill åka igen, för att leva och jobba.

Implicit gör Akademien och Handkes försvarare samma sak.

Kärde menar att människor som råkar komma från platser den stora författaren beskrivit, reagerar för känsligt. Jag vill tro att det klumpiga uttalandet är en omedveten – för att inte säga naiv – övertro till eliternas förmåga att kyligt och balanserat kunna förstå sanningens innersta väsen och inte en illvillig kommentar som ytterligare diskvalificerar offren eftersom de – på grund av vissa olyckliga omständigheter som folkmord – inte riktigt har den intellektuella förmågan att förstå vad de drabbats av. 

Jag vill hursomhelst hävda motsatsen. Människor som haft personliga erfarenheter av krigen på 1990-talet har enorma detaljkunskaper kring det Handke uttalar sig om, till skillnad från honom.

I reseskrifter och intervjuer visar Handke ett antal föreställningar om det vilda Balkan, som en motsats till den icke-autentiska västvärlden. Denna dikotomi visar på en klichéartad dualism som säger mer om den som skildrar än om området. Handke hävdar att han velat nyansera en svartvit bild men bygger sina resonemang på en förstenad kollektivistisk semantik. Hans bild av serber är en bild av en cementerad grupp som tilldelas gemensamma egenskaper enkom baserade på föreställningar om etnicitet. Under 1990-talet har Miloševićs motståndare i Serbien protesterat mot brotten som Handke ifrågasatt. Han suddar därmed ut den månghövdade oppositionen som funnits i landet i ett par tre decennier. 

Implicit gör Akademien och Handkes försvarare samma sak.

Det har sedan 1990-talet funnits intellektuella som insisterat på att ge en annan syn på kriget i Bosnien. Flera debatter har även förts i Sverige, varav Ordfronts ökända reportage om ”Ljugoslavien” från 2003 och SVT:s visning av två revisionistiska dokumentärfilmer om Bosnienkriget 2011 är de mest kända. 

Ordfronts-gaten resulterade i att huvudredaktören fick avgå efter massiva påtryckningar.

Ordfronts redaktion publicerade ett antal texter – av bland annat den kända revisionisten Diana Johnstone – som vilade på teser om att bosnierna hade bombarderat sig själva på Markale, att det inte fanns några läger i Omarska runt staden Prijedor och att Srebrenica snarare var en hämnd och en olycka, inte ett planerat folkmord. Internationellt ansedda akademiker som producerat relevant forskning, till exempel Eric Gordy (USA), Florian Bieber (Österrike), Marko Hoare (England), Christian Axboe Nielsen (Danmark) har enkelt avfärdat Johnstones illvilliga teorier. 

Journalisterna Ola Flyum och David Hebditch försökte 2011 bevisa en gammal teori kring Srebrenica, som enligt dem var en hämndaktion och ett tillfälle för Bosniens president Alija Izetbegović att utnyttja läget och få en västvärldens reaktion till stånd. Kritikerna var många men SVT tog inte avstånd från filmmakarna. Deras arbete kallades i stället för en viktig journalistisk genomgång som gav en kompletterande bild av händelserna runtomkring Srebrenica. 

Här finns tydliga paralleller till hur Handke ”nyanserar” mediebilden. I en essä för den serbiska tidskriften Intervju från 1995 misstänkliggör han den bosniska sidan för Markalebeskjutningen. I samma text ifrågasätter han om Dubrovnik verkligen förstörts, eller om det bara handlat om några förlupna granater som råkat falla där. Han tvivlar på att de barfota serberna verkligen kunnat utföra alla massakrer de beskylls för. I en intervju i Ketzerbriefe från 2011 ifrågasätter Handke siffrorna kring Srebrenica. Han säger också att han inte ”tror ett ord” på organisationen Srebrenicas mödrar. Akademien visade sig inte ha haft koll på just den tyskspråkiga intervjun. 

Ordfronts-gaten resulterade i att huvudredaktören fick avgå efter massiva påtryckningar. SVT fälldes i Granskningsnämnden för Srebrenicafilmen. Dessa två exempel visar att det existerar en vetenskaplig ram kring Bosnienkriget. Varje gång en revisionistisk berättelse lagts fram i offentligheten har den kunnat motbevisas. Handke står ju ensam ansvarig för egna tankar. 

Jag ville ändå försöka att ringa in delar av hans tankegods för att visa att de ingår i en större kontext som då och då kommer upp till ytan, fakta till trots. 

 

Sanjin Pejkovic är fil. dr i filmvetenskap. Hans forskning rör nationalism och identitet i det forna Jugoslavien och i post-jugoslaviska länder. Hans senaste bok är ”Det förflutna är ett främmande land”

Handke – en värre skandal för Svenska Akademien? 

Jasenko Selimovic och Victor Malm i debatt om Peter Handke.