Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

No go-högern har slutat tro på ordets makt

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet.
Foto: TOMMY PEDERSEN
Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet.
Foto: SVD.SE
Malte Persson, författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: SARA MAC KEY

Två år efter att Svenska Dagbladet döpte svenska förorter och stadsdelar till "no go-zoner" har beskrivningen tagit sig till USA.

Malte Persson sörjer en höger som vägrar att tro på kraften i sina egna ord.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Vad gör väl namnet? Det som ros vi kalla, / Med annat namn dock lika ljuvligt doftar”, säger Julia hos Shakespeare, och det har hon och han förstås rätt i. 

Likväl: om man började kalla rosen för till exempel ”äckelblomma” istället, så skulle den troligen bli mindre populär både i poesin och blomsterhandeln.

Det går att acceptera båda dessa sidor av saken. Stadsdelen Rosengård i Malmö blir inte en rosig idyll som folk vill besöka bara för att den heter Rosengård. Men man skrämmer garanterat bort ännu fler besökare om man dessutom väljer att kalla den ”no go-zon”. 


LÄS MER: "Alla svenska skolelever borde få den här boken om Förintelsen" 

Per Gudmundson i SvD

Det sistnämnda ordet lanserades på svensk mark av ledarskribenten Per Gudmundson i artikeln ”55 ’no go’-zoner i Sverige” år 2014. 

Utgångspunkten var en polisrapport om ”utsatta områden”. Men Gudmundson föredrog alltså en sexigare beteckning. 

Termen ”no go-zon”, eller ”rebellkontrollerat område”, klistrade han inte bara på de få platser där polisen – ibland – har problem att ingripa. Utan även på ställen som Täby (styrt av den brutala klanen Reinfeldt?) och Majorna (där man får anta att välbarberade jihadisthipsters kastar surdegsfrallor på besökande polispatruller).  

Beskrivningen togs tacksamt emot i högerextrema kretsar, och används nu i  antiliberal skräckpropaganda världen över. Ett bevis för ordens makt, skulle man kunna tro, men det är något som ordets användare har svårt att medge. 


LÄS MER: "Hårdast antas vara smartast i debatten" 

Ivar Arpi om "no go-zoner" i P1

Så hade Gudmundsons kollega Ivar Arpi i "Studio ett" i P1 i tisdags till uppgift att försvara detta kreativa språkbruk. Vilket han dock inte gjorde. Arpis första replik var istället att ”termen är väldigt ointressant”, och det som följde var i stort sett bara variationer på den repliken.  

Detta är ju lite märkligt, att opinionsbildare som aktivt valt en viss term hävdar att termen är totalt oväsentlig för den opinion som bildas. Och varför hålla fast vid just det mest kontroversiella ordet, om det nu verkligen är helt utbytbart? Är man inte en aning medskyldig då till att fokus hamnar på språket? Teori och praktik går inte ihop. 

Men det har kommit att bli ett standardsvar från höger att avfärda varje diskussion av ord, retorik och bilder som en irrelevant distraktion från ”de verkliga problemen”.  Språket är ett redskap som man får använda oavsett politisk tillhörighet, men är man höger får man inte längre låtsas om att det har betydelse. 


LÄS MER: "Ann Heberlein ställer inga kritiska frågor till sig själv" 

Högerns postmodernism

I en polariserad värld där traditionella höger-vänster-frågor tappat sin lyster upprätthålls polariseringen istället lättast genom att andra binära begreppspar (till exempel manligt-kvinnligt, realism-idealism) tvingas in i den gamla skalan.  

Och så har det till slut spridit sig en märklig föreställning att även motsättningen språk-verklighet, ord-ting, betecknande-betecknat är en höger-vänster-fråga. Självklart är detta i sig självt bara retorik, och inte verklighet, men så länge man inte får tala om retorik går det inte  att ifrågasätta. 

Den retoriska och kategoriska högern må uppleva det som en seger att man fått makt över språket genom att förneka språket. Men i grunden är det ett fattigdomsbevis och tragiskt för alla inblandade om det blir sett  som ”vänster” att alls reflektera över ord och vilka bilder de  förmedlar.  

Det må vara osagt om det är med hyckleri eller kognitiv dissonans som de som bashar en ”postmodern” upptagenhet av ”bilden” av saker och ting själva blivit alltmer postmoderna i sitt fokus på människors ”upplevelse” av problem snarare än faktiska problem. Men att det skulle  leda till något gott är svårt att se. 

Och det må vara sant att delar av vänstern gör sig till en tacksam kliché och måltavla genom att ägna sig åt oändligt tröttsamma gräl om terminologi. Men det betyder förstås inte att frågor om språkbruk aldrig skulle kunna vara relevanta även för en intellektuellt hederlig höger. 

Blir man fet av fett? Bör man känna skuld om man är skuldsatt? Är det farligt att gå i en no go-zon? Naturligtvis spelar ord roll för att forma människors föreställningar, och det torde även SvD:s ledarskribenter veta. Precis som Shakespeare och alla andra som nånsin haft till yrke att välja ord har vetat det.  

Om ord inte spelade roll skulle den osäljbara ”ryssteken” inte ha blivit en succé när man började kalla den ”flintastek”. Och det är så klart inte bara grisstjärtar, utan även andra skålpund kött man kan sälja så. 


LÄS MER: "De som kallar förorten 'no go' vet nog inte hur det är på landsbygden" 

SD – fascistiska eller auktoritära?

Som vanligt är den moraliserande högern inte heller särskilt konsekvent i sitt moraliserande. Motstånd mot språkdebatt flyter lätt över i vad som i praktiken är språkdebatt, när det passar. 

Om någon till vänster är färgstark i sitt språkbruk, och till exempel kallar Sverigedemokraterna för ett fascistparti, då har man inga problem med att kritisera ordval. 

”Jamen spela roll vad Sverigedemokraterna kallas!” vore förstås det givna idiotsvaret. ”Sluta med semantikinvändningar och låt oss tala om järnrör och andra verkliga problem.” En ros är en ros är en ros. Om än med auktoritära rötter. Eller om det var nazistiska? 

Men man måste understryka att hela den binära premissen att man måste tala om språk eller verklighet är fullständigt falsk. Det går alldeles utmärkt att både prata om ett verkligt problem och om hur detta problem framställs, vilket de som kritiserar farlig retorik i allmänhet också är noga med att betona. Lika noga som deras motståndare är med att inte låtsas om det. 


LÄS MER: Henrik Schyfferts möte med SD: "Ni skrämmer mig" 

En ros till Ivar Arpi

Fast om det verkligen är så att en del skrivande kolleger uppriktigt förlorat all tro på att deras eget hantverk har betydelse, så blir jag ledsen å deras vägnar. Så sorgligt att varje dag leta formuleringar och aldrig tro att de spelar någon roll! Jag vill ge dem en ros. Eller i alla fall en äckelblomma. 

Ord kan vara som små arsenikdoser, skrev Viktor Klemperer i sin klassiska bok "LTI", om Tredje rikets språk. Man märker inget första gången de används, men när de upprepats tillräckligt många gånger har de förgiftat samhället. 

I brist på blommor kan jag varmt rekommendera den boken till varje skribent som tappat tron på att orden spelar roll.


Malte Persson är författare och skribent på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Om Ofissim"