Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nina Lekander

Vigdis Hjorth / Hjulskifte

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
VIGDIS HJORTH | Hjulskifte | Översättning Stewe Claeson | Ordfront

Vigdis Hjorth är något av det litterära Norges scandal beauty. Efter en inledande karriär som prisbelönt barnboksförfattare gjorde hon sig känd som ”erotisk författare” med bland annat kärleksromanen Om bare (2001). Den väckte uppmärksamhet genom sina drag av nyckelroman – Hjorths dåvarande förhållande med litteraturprofessorn Arild Linneberg. Detsamma har författarens frispråkighet om sitt ibland vidlyftiga förhållande till alkohol gjort.
Men det viktiga med Vigdis är att hon skriver så skönt. Och nu har Stewe Claeson äntligen översatt henne till prima svenska.
Temat i Hjulskifte är kvinnan av börd, det vill säga bildning, som möter mannen av folket och faller huvudstupa i förälskelse. Men tänk inte på Gyllenhammar och Zandéns längtan efter latin lovers; inte heller på fröken Julie och Jean. Det här är snarare något för er som har skrattat åt Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid men som vill tänka och känna vidare, längre in – och ut i samhället.
Bara Hjorths skildring av litteraturprofessor Louise Bergs inledande depression och känslokyla. Leda vid det privilegierade akademikerlivet i Oslos medelklasskretsar lika designat och statusmarkerande som i Stockholm, vid den kollektivt framtvingade liberala livsstilen där de politiska handlingarna är individuella, skuldbemängda: ”Det händer att hon kastar el-artiklar bland vanliga sopor, en trasig hårtork, en tv-antenn. Pappersservietter, kuvert och värre: batterier.”

Vidare orkar Louise knappt längre
läsa vad hennes studenter skriver, intressera sig för vad hennes nästan vuxna barn gör, kåta upp sig på sin senaste älskare. Inte ens skönlitteraturen, ännu mindre hennes nya feministiska forskningsprojekt, ännu ännu mindre det välkoreograferade sällskapslivet. Bara vinet vinner.
Det är gravallvarligt. Tragikomiskt. Allt med borgarskapets diskreta charm.
Och Louise åker, smått ironiskt, med kärlekskrank väninna på bluesfestival i Notodden. Hamnar i en husvagn med Gammeldansk och Truls, bilhandlare från Skien som talar töntig dialekt och aldrig har läst en bok i sitt liv. Kroppsvätskor! Småningom kärlek.
Denna klasskrock driver hela romanen, ger upphov till så mycket intressanta frågor och problem som man inte ens kan veta vilka som är verkligt viktiga eller ej… mer än i det egna huvudet förstås, och därmed även i den yttre, sociala, politiska, maktspelande tillvaron. Introspektion, men framför allt tankemöda klädd i enkelt, intelligent och humoristiskt språk.

Den västerländska medelklassens dåliga
samvete och väl valda vantrivsel i kulturen är en sak, den har vi läst om förr om än inte alltid så välformulerat som här. Att Truls är en obildad, men levande, god och modern man – till exempel jämställd småbarnsfarsa – och inte nån skogsvaktande Mellors som oreflekterat lägrar Lady Chatterley; det är nästan fantastiskt. På detta ett feministiskt raster och en skandalös sista machomening. Det är spektakulärt kul.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!