Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nina Lekander

Jäderlund strör ett stjärnfall av poesi

Ann Jäderlund.Foto: PRIVAT / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Nina Lekander.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Ann Jäderlund anses vara Sveriges både främsta och mest hemlighetsfulla poet.

Nina Lekander förförs av en brännande röst och av istrets lovsång.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Drabbas av kognitiv överlastning och yrsel. Jag läser bland annat Katarina Frostensons ”K” jämte Ann Jäderlunds senaste utgåvor, det vill säga ”Ensamtal” och samlingsvolymen ”Djupa kärlek ingen”.

Förförs av såväl språket/språken, författarnas olika slags platstagande i den svenska lyriken, deras undandragande från offentligheten, pendlingen mellan öppen- och slutenhet. Växelbruket mellan få, fåvitska eller överflödigt många ord och upprepningar och brutna takter.

Men den talande Jäderlunds knappa, korta men aldrig knöliga diktrader är trösterika, svalkande. Där finns ännu foder- och kronblad, man minns pistillerna och Åsa Beckmans tappra kamp mot oförstående 80-talsherrar. Här ekar den brevväxling mellan Paul Celan och Ingeborg Bachmann vilka citeras versalt på omslaget: ”EN STJÄRNA HAR VÄL ÄNNU LJUS” respektive ”BARA INTE IKVÄLL LÅT OSS HITTA ORDEN”.

Nej, här prunkar alltså ingen äng men väl skogar, mer svarta än rosa.

Jag har inte läst brevsamlingen som gavs ut 2008, men äger åtminstone en ytlig kännskap om denna tragikomiska kärlekshistoria i ett sårigt Efterkrigseuropa. Förening och åtskiljande, ljus och mörker, gemenskap och rivalitet. Och Jäderlund inleder dramatiskt och polyrytmiskt, märk radbrytningarna: ”Solen dör / öppna fönstret / och flyg / du / om du vill / flyga”. 

Det bränns ganska ofta. Det ”bränns idag”, ”rösten bränns”, där finns om inte farlighet så giftighet. Till exempel hos den fingerborgsblomma – arnika – som så elegant och försåtligt gul blommar på den äng som inte är, nu liksom bruten itu. Men blomstret har hyllen, foderblad som jag tänker mig som något vänligt kring det hotande. Ingeborg instängd i en frestande fingerborg?

Nej, här prunkar alltså ingen äng men väl skogar, mer svarta än rosa. Och ister, något som jag som svensk uppfattar som äckligt, men vilket i tysk och centraleuropeisk matkultur är mycket uppskattat. Ister rimmar på brister, som i minidikten ”Lilla blomma / du brister”. Och tyskans Schmalz, som kan betyda ”stark” om man har det i benstommen. Men även något tårdrypande.

De feminina fruktbarhetssymboler vilka tidigare ansågs trängas hos Ann Jäderlund saknas.

Dessa associationer leder kanske fel. Men Jäderlunds lyrik sneddar i så många riktningar, är så ljuvligt hemlighetsfull i sin lättlästhet. Liksom författaren själv: en gång som var en gång 1989 intervjuade jag henne. Minns mötet som trevligt men svårskrivet. ”Jag kan känna mig silad av ljuset” blev rubriken. Det gjorde nog jag med.

I ”Ensamtal” sväljer någon ljus, eller om det är skogens träd som gör det. Övergångarna gungar. De feminina fruktbarhetssymboler vilka tidigare ansågs trängas hos Ann Jäderlund saknas. Tror jag. Ety här är så mycket ”mångvändbart”. En strålande nybildning i ett elektriskt stjärnfall av poesi.

LYRIK

ANN JÄDERLUND 

Ensamtal

Albert Bonniers, 80 s. 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essäromanen ”Trosbekännelser”.

 

LÄS MER:

Victor Malm: Recension av Ann Jäderlunds ”Djupa kärlek ingen”  

Podcast: Ann Jäderlund gästar Eric Schüldt i ”60 minuter”