Hon strösslar med bildning som socker

RECENSION. Den unga och flerfaldigt prisbelönta schweiziska författaren Dorothee Elmigers senaste bok ”Från sockerfabriken” är döjobbig i meningen att den är så rackarns bra. Och Elmiger så vanvettigt bildad att man hela tiden tvingas slå upp namn och händelser. Vilka strösslas som pärlsocker på en irreguljärt ihopflätad kanelbulle – eine Zimtschnecke. Det vimlar av flera olika språk.

Översiktligt kan man säga att katedralen ”Från sockerfabriken” är byggd av diverse berättelser, textfragment och dialoger som på ett eller annat sätt förhåller sig till hunger, begär, socker, kaffe, kolonialism, klass, kön och kärlek. Redan på sidan 16 stoppas jag i läsningen när jag påminns om Chantal Akermans film ”J’ai faim, j’ai froid”. Éducation sentimentale för den unga kvinnan på tio minuter. Snygga frisyrer på de båda sjuttonåringarna. Hungrigt går de genom den franska huvudstaden, deras aptit är omåttlig och omfattar allt”, kommenterar Elmiger och citerar delar ur dialogen på franska. Varvid man bara måste hänga på Youtube en bra stund.

Men hur hör Adam Smith ihop med raffinerat sockersug? Vem är denne Wakefield som teoretiserade kolonialismen i bland annat Australien och Nya Zeeland? Elmiger ger oss sällan hela bilden på ett fat; blott glimtar och anekdoter i såväl raska som poetiska svängar och anteckningar.

Det ska till en välvässad penna för att få till en helhet av denna smarta råddighet.

Vi möter också anorektikern och självmörderskan Ellen West (1888–1921) en pojkaktig, judisk flicka som ”biter lystet i allt liv”. Fram och åter i det till synes stokastiska tid- och rumflödet dyker även ”Lottokungen” och arbetaren Werner Bruni upp – Schweiz första Lottomiljonär. Han vann 1,7 miljoner schweizerfranc 1979. Sju år senare var han pank, lät spökskriva självbiografin ”Einmal Millionär und zurück” 2010 och dog fattig 2014. Lägg därtill figurer som Nijinsky, von Kleist och Teresa av Ávila i ett sammelsurium av öden och historietter. Humor, festligt, krävande.

Ibland anar jag en datorsnajdare som Lisbeth Salander at work, andra gånger Jeanette Winterson, vid något tillfälle Selma Lagerlöf. Kanske Woolf, månne Duras. Intertextualiteten och kollagen blixtrar och knakar, extasen kommer och går. Jag hänförs både av bilden av schweizare till havs och den av hur män plägar backa en bil: armbågen stödd mot högersätets nackstöd. Aldrig har jag sett en kvinna backa så. Vi får inte identifikation, men igenkänning.

Epifanier är för mycket sagt, Elmiger tycks vara för rörlig, rastlös i sitt begär efter andras begär, utsugning och atrociteter. Hon kan plötsligt stå på en parkeringsplats i USA och tänka på vad ”HÄR” är, ”en fiktion, ett hävdande” medan hon samtidigt ser ”Columbus stå mellan bilarna i sin färgglada, löjliga uniform och äta en fralla”.

Dessutom: ”Varför inte hitta på allt direkt, när det uppenbarligen också vid en sann historia ändå rör sig om en fiktion, eller åtminstone om ett montage.”

Det ska till en välvässad penna för att få till en helhet av denna smarta råddighet. Ett moln, nej fyrverkeri, av lyrisk kautschuk som smattrar över hastigt nedskrivna anmärkningar. Allt detta överfört till svenska med Nik Ruth Perssons lätta tangentslag på det att jag vill hissa Haydnflaggan. Trots att jag blir nervös av Haydns sprittande foreller. Tänker mig så ”Från sockerfabriken” som en mysrysare.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 

Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.