Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nina Lekander

Här kommer en snajdig Bellman med extra allt

Carina Burman.Foto: FREDRIK HJERLING / BONNIER PRESS
Foto: BONNER PRESS
Nina Lekander.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Kan man skriva den ultimata biografin om nationalskalden Carl Michael Bellman?

Nina Lekander finner en språklig fröjd i höstens kanske stöddigaste boktitel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Inte vill jag läsa några recensioner om böcker jag själv har i uppdrag att skriva om – lex Nils Schwartz – men en och annan rubrik och ingress har jag råkat uppfatta. Det musikaliska saknas, anmärkte visst någon. Kaxig titel, en annan.

På ett skulle jag svara: spelar ingen roll. Man hör Carl Michael Bellmans toner inom sig, lika finurligt pendlande mellan vitt och svart, rött och grönt, dur och moll; mellan skämt, snusk och allvar som i hans texter.

För det andra: ja. Väldigt stöddig titel. ”Bellman. Biografin”. Men det anstår väl inte den välmeriterade Carina Burman att göra sig mindre än vad hon är. I en dösnygg och supertjock bok som man inte vill tappa i badkaret. Med härliga illustrationer att riva ut och rama in. Inte minst dem av Bellmans gode vän Sergel.

Burman skriver fram ett närmast ryskt myller av namn, familjerelationer, avlägsna släktingar och nära bekanta.

Förvånansvärt är det hursomhelst att Burman så stilistiskt snajdigt kan knyppla (by the way en matematiskt och synaptiskt nyttig syssla för vilket friår som helst) ihop så mycket story av så pass lite forskningsmässigt klarlagda fakta om just hans liv – inte skriv – som tycks stå för handen. Desto underligare när man tänker på i vilken liten, om än europeiskt förgrenad, kultursvärm av vitterhetstyper, konstnärer och adelsmän han så ivrigt surrade omkring. Icke att förglömma fyllskallar och fattigfolk från gäldstugan, där han själv kunde hamna.

Klart står i alla fall att Bellman föddes 1740 i en talrik familj i ett Stockholm där barnadödligheten var ungefär lika hög som brandrisken. Burman skriver fram ett närmast ryskt myller av namn, familjerelationer, avlägsna släktingar och nära bekanta. Med generös plats för alla de kvinnor – verkliga, halvt eller helt fiktiva – som Bellman ju hade ett gott och inte alltid patriarkaliskt öga till. Om de så var kyska väninnor, roddarmadammer eller prostituerade.

Apropå pendling: Hans liv spänner mellan diket eller rännstenen – där man poetiskt kan ligga dyngrak och titta på stjärnhimlen – och viljan hos denne ofrälse begåvning att klättra på samhällsstegen. Varför accepterades han inte av orden Utile Dulci? Varför valde inte Gustav III in honom i Svenska Akademien, där ”Calles” gamle rival – den yngre franskklassicisten och upplysningsmannen John Henric Kellgren – så självklart tog plats? Med den ”sanna smaken” som ledstjärna …

Bellman kan till synes obesvärat växla mellan att vara fromt religiös psalmskrivare och svajande sybarit

Carl Michael Bellman svajade väl för mycket, valde aldrig en definitiv och hållfast riktning förutom ett tror jag ljumt engagemang för hattarna?  Vid sidan av ett enormt intresse för sin egen fiktiva orden Bacchi Orden.

Burman framför en intressant idé om att det på 1700-talet inte fanns någon tro på ”det sanna jaget”, kanske i ännu lägre grad än den sanna smaken. Så Bellman kan till synes obesvärat växla mellan att vara fromt religiös psalmskrivare och svajande sybarit i en virvel av kvinnor, alkohol, ”potthumor” och pekuniära penibiliteter.

Ja, ni får förlåta mitt språkbruk, påverkat av Carina Burman i snart nog lika hög grad som hon har smittats av den ”postbarocka” Bellmans 1700-tal. Ibland glömmer hon sig, eller så gör redaktör eller korrläsare det. Det är roligt att läsa ”Inom loppet av tio år recipierade Bellman i sex olika ordnar”, men inte lika skoj att stöta på former av ”recipiera” fyra gånger till. Dessutom tycks Burman ha hakat upp sig vid skaldens flyende haka, som återkommande påpekas.

Tvinga dagens svenska elever, studenter, gängbrottslingar samt politiker att läsa denna bok minst ett par gånger.

Men lappri, strunt och småsaker. Tvinga dagens svenska elever, studenter, gängbrottslingar samt politiker att läsa denna bok minst ett par gånger. Någon liten språkförståelse, plus viss vetskap om vårt både antika och närtidshistoriska arv, bör de påföras våra skolstrejkande ungdomar och för den delen medelålders. Ej minst att döma av de genant enkla språkkviss, ofta byggda på de nationella proven, som man genomlider i SvD och ännu värre i DN. Fi donc!

Här finns fantastiska ordängar att plocka språkliga blomster ur: vad sägs om ”birfilare” – musikanter som spelar för öl, eller kanske ”på dörren”? Eller om det frankofila ”ennujanta deskriptioner”, alltså de tråkiga eller rentav besvärande beskrivningar som påstods prägla Bellmans enda opera, ”Fiskarena”! Vi påminns dessutom ofta om forna tiders institutioner, som ”militiestatens änke- och pupillkassa” – en sorts pensionsmyndighet.

Nåväl. ”Bellman. Biografin” är i vilket fall som helst en underbar bok ”mellan purpur och rännsten”, full av både verkliga människor och det som Burman kallar låtsaskompisar. Författaren bör i intet fall ”kastigeras”, ett ord som hon väljer när hon skriver om Kellgren när han satiriserar akademins ”lärda tokeri”.

Och allt snusk och hädande, censur och självcensur, både före och efter Tryckfrihetsförordningen 1766

Och när det kommer till lärt tokeri så kunde man – och kan man bestämt även i dag – komma långt med hyss och halvlögner. Att vår hjälte med kunskaper i framför allt ”humanioribus och språken” men bedömdes ”icke tjänlig till sifferkarl” kunde få anställning – med lön eller inte – på Riksbanken! Kontakter skulle vi väl prata om i dag. Småskalig vänskapskorruption och intellektuell sprallighet utan våld.

Om utrymmet så tillät skulle jag citera fraser, vändningar och rimsmideri en masse. ”Ack vad för en usel koja! / Spräckta rutor, brutna lås! / Tuppen gal en sträv hoboja; / Trumman hörs i gränden slås.”

Och allt snusk och hädande, censur och självcensur, både före och efter Tryckfrihetsförordningen 1766. Det är festligt, liksom mannens förtjusning inte bara i dryck utan även i mat. Det gäller väl ofta också Bellmans alla beundrare och/eller trubaduraliska efterföljare (Tegnér, Strindberg, Schück, Lamm, Åkerman, Vreeswijk, Ramel, Forssell, Huldén, Brunner, Thåström … det går inte att räkna dem alla, de flesta män).

Dock saknar jag några stycken som gått i Bacchi Ordens och Bellmans ekivoka fotspår. Carl-Michael Edenborg och Joakim Pirinen, och förresten även Gunnar Ekelöf med sin superkargör och sitt strount.

Jag kan inte länge nog vila vid denna källa, där komiken och sentimentaliteten, den kyliga blicken och tårarna, till och med spyorna, ligger varandra så hjärtskärande nära. I himlen såsom i det jordiga diket. ”Är jag född så vill jag leva”, som poeten sjöng i Fredmans sång nummer 16. Dog i diket och dikten gjorde han inte förrän 1795, blott någon månad innan Gustaf Adolf Reuterholm lät upplösa den svenska akademi som vår hjälte borde ha fått sitta i.

SAKPROSA

CARINA BURMAN

Bellman. Biografin

Albert Bonniers, 751 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essän ”Trosbekännelser”.