Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nina Lekander

Han tror att kvinnan inte behöver en jättedase

Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS
Foto: BONNIERS
Foto: EMIL MALMBORG / BONNIERS

Den som längtar efter sex kan se framtiden an i en ny roman. 

Nina Lekander har läst Marina Nilssons debut. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag är nog inte lika klimatdystopisk och teknikkritisk som romandebutanten Marina Nilsson. Men ”Bobby Love” är skoj nästan hela vägen ut. Om det nu finns någon utväg. In i framtiden eller ut ur den.

Gammal är dock drömmen om ”En man i byrån” och ”Uppblåsbara Barbara”.

Fast nu är vi bortåt 40 år fram i tiden. I vilken den tillknäppta Cathrine Lindell sitter i sin medelklasskorrekta lägenhet. Aningen släkt med Ester Nilsson i en bok vars titel kunde ha varit ”Dick city”, med Lena Anderssons ”Duck city” i åtanke. Lägg därtill tv-serien ”Äkta människor” och ”Frankensteins monster”.

Så vad vore ”naturligare” än att köpa en sexrobot?

Catherine Lindell längtar efter heterosexuellt sex. Helst utan människolika besvär och psykologiskt krångel. Så vad vore ”naturligare” än att köpa en sexrobot?

Marina Nilsson är väl medveten om hur erotik/pornografi har påverkat teknikutvecklingen. Hon låter företaget Sweroticas machovulgo ingenjör Göran dra exemplet med ”videokriget”, kunde också ha nämnt förenklade betallösningar på nätet. Redan nu är för övrigt de som säljer Realdolls i full färd med att peta in AI, det vill säga tal och ”känslor”, i silikonkropparna.

Görans kollega, gynekologen Marcus, är mer finkänslig och samvetsöm: nej, kvinnor behöver ingen aggressiv jättedase – de vill ha … vadå? Han avlyssnar då en förmodat representativ kvinnas användning av dockan Bobby Love.

Döm om hennes förvåning om när dockan häver ur sig provensalsk lyrik.

Ja, representativ är kanske Catherine – åtminstone har även hon rester av samvete som säljare av försäkringar till gentestade människor. När hon får hem Bobby trycker hon på ”Verbalt förspel”. Döm om hennes förvåning om när dockan häver ur sig provensalsk lyrik med krusiduller och komplimanger ur munnen ovan hans städse erigerade penis. Bobby kan allt utom att äta, dricka och städa (tyvärr).

Så händer det. Tänk Cyrano de Bergerac och filmen ”Andras liv”: Marcus förälskar sig i sitt projekt, sitt objekt. Men det är Bobby som får Catherines kinder att blossa. Väninnekören förbluffas. Äntligen den rätte? Med ett öra som närmar sig det norénska skildrar Nilsson pratet över en vegetarisk ”melanzane alla parmigiana”. 

Vissa klagobrev är också roliga, eller rörande.

När Catherine berättar kommer de genast på diverse fördelar med robotmän som gör vad de ska utan tjafs. Som: ”Man kan aldrig någonsin säga något som helst kritiskt eller skämtsamt till en kille under sex.”

Vissa klagobrev är också roliga, eller rörande. En 84-åring undrar om man kan blåsa Bobby i ansiktet med värmepistol så att han inte ser så – för henne – generande ung ut?

”Bobby Love” innehåller det som science fiction ska göra: samhällskritik, då- och samtid, om än ibland något mekanisk och förutsägbar. Plus flera mått av tyglade tokerier. Marina Nilsson är ändå ingen uppblåsbar Barbara, utan real stuff.

ROMAN

MARINA NILSSON

Bobby Love

Albert Bonniers, 294 s.

Nina Lekander är författare och kritiker i Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!