Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nina Lekander

Före samlag klämmer hon hans stora finne på ryggen

Maria Maunsbach.Foto: CASIA BROMBERG / BROMBERGS
Nina Lekander.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS
Foto: BROMBERGS

När svenska författare skriver om sex blir det med både acneryggar och otrohet.

Nina Lekander läser en roman som till slut också rymmer lite mindfulness.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Här och mycket länge reste jag med denna lilla men mångskiktade roman av Maria Maunsbach. ”Hit men inte längre” begynner i en välbekant, klaustrofobisk känsla. Under kapitelrubriken ”SJ snabbtåg” listas:

”Malmö Central

Lund C.

Hässleholm C.

Alvesta.

Nässjö.”

Påminner om det stress- och tristesskapande tågstrul som så ofta drabbar oss genom fosterlandet resande.

I detta fall är det Margit som befinner sig på en sorts flykt. Med sällskap av pirr i magen. Hon ska möta en man, en karl som träffande nog heter Karl, med vilken hon har sexkommunicerat under ett halvår, upptäckt via en så kallad knullsida. Textbaserade fantasier blandade med explicita könsbilder.

Så roligt att vi de senaste åren har kunnat läsa så många skiftande skildringar av sexualitet.

Karl är polis i Stockholm. Uniform, muskler, hårdhet. Någon helt annan än den 31-åriga Margits snälla sambo Andreas som gärna vill ha barn. En annan än den hyggliga, fackligt engagerade socionom inom ekonomiskt bistånd som är Margit.

Hon har förstås ljugit för Andreas om sitt ärende i huvudstaden, i sitt flotta rum på hippt hotell på Söder. Där till och med vädret är ”elegant” jämfört med det i Malmö.

Mötet med Karl blir ytterst egendomligt. En gummisnoddslik dragkamp där förväntningarna brottas med verkligheten på ett sätt som gör en upprymd: så roligt att vi de senaste åren har kunnat läsa så många skiftande skildringar av sexualitet; synd, snusk och förnedring! Jag tänker på exempelvis Marina Nilsson, Linda Skugge, Aase Berg, Martina Montelius, Carl-Michael Edenborg och Tone Schunnesson.

Så följer en drygt 1 100 tecken lång beskrivning av denna acneejakulation.

Det är också skönt att sex, möjlig förälskelse, utebliven romantik, Tinder och feministiska metoo-antydningar flankeras av ilska mot New Public Management som ska ha fuckat upp såväl folktandvården som biståndsbranschen. Med fejkade symptom på utbrändhet som tycks bli verkliga.

Flera scener är fantastiska. Som när Margit äntligen ska kompensera Andreas för ”Flera månaders icke sex kulminerad [sic!] i en enda blodfylld penis”. Och upptäcker en stor, perfekt mogen finne på pojkvännens rygg och bara måste klämma den före samlaget. Så följer en drygt 1 100 tecken lång beskrivning av denna acneejakulation, oerhört sinnlig i sin noggranna deskriptivitet: ”Varet forsar ut /…/ Det är vitt och gult och rött. Det luktar surt, unket. Det är en specifik odör, den av kroppens förruttnelse. Så enormt bekant, äcklig men ändå lockande.”

Återstår ”en köttkrater. Hon skulle vilja stoppa in sitt finger så djupt det bara går, för att se hur det känns, om Andreas skulle skrika av smärta när hon gör det.”

Så äntligen lite satans mindfulness. Men noll sex.

Maunsbach håller många bollar, samtidsmarkörer, miljöer och litterära referenser i luften, doserar väl. Tråkigt bara att denna bladvändare fläckas av så många kulminerade korrekturfel och grammatiska pormaskar.

ROMAN

MARIA MAUNSBACH

Hit men inte längre

Brombergs, 230 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essäromanen ”Trosbekännelser”.

Fascist, nazist, antisemit och mangris - 5 omoraliska Nobelpristagare