Nina Lekander

Bokhösten är en skog

Publicerad
Uppdaterad
Vilken bokhöst, en riktig bokskog, för språk- och stilnördar! Först nog nördigast av alla: den unge doktoranden Ola Wikander, självklart namn på nätets Nördwikin och städse bloggande i ämnen som hettitiska, kanaaneisk religion, östtochariska pronomen och ”vår allmänna kulturskymning”.
Ett träd med vida grenar är redan hans sjätte bok, mest känd är den Augustnominerade I döda språks sällskap från 2006. Den var förvisso fantastisk, men ställvis inte så lite knepig.
Och nu, and now, y ahora:

Det indoeuropeiska trädet har minst tio
basala grenar som ändar i över 100 olika språk, levande och döda. Med hjälp av vilka 200 års jämförande språkvetenskap har resulterat i en rekonstruktion av den protoindoeuropeiska – PIE – som lär ha talats 4–3000 år före Kristus i ett asiatiskt område vars exakta adress de lärde fortfarande tvistar om.
Wikander för oss in i en gigantisk skog av lingvistisk ekvilibrism, över (eller förbi) rent entiska stockar av komprimerad kunskap, inbjudande och pedagogiskt. Dock väl medveten om snår och snaror. Han varnar för vissa avsnitts svårighetsgrad, har rentav satt ut asterisker vid stycken man som ”lingvistiskt obevandrad” kan hoppa över. Gör det, utan dåligt samvete och i full galopp.
För annars är det mer Asterix, på det viset att -rix eller -riks verkligen är en gallisk, eller galatisk eller hursomhelst keltisk ändelse som betyder ”konung”. Det är det slagets detaljer och kuriosa som verkligen kardborrefäster på den mindre bevandrade stigfinnaren i PIE-djungeln.
Och språkligheter som berättar om hur urindoeuropéerna bör ha levt: utan katt men med häst – det senare ett av PIE:s mest välbelagda ord, upphov både till grekiskans hippo och latinets equus.

Liksom överraskningar: som att engelskans fee (avgift) är samma ord som vårt fä samt latinets pecus – boskap användes som betalningsmedel före de monetära systemen, och av pecus har vi senare lånat ordet pekuniär; det är ju obetalbart skojigt.
Plus aha-upplevelser – kanske borde man ha fattat att vårt kvinna är släkt med engelskans queen?

Andra sorters släktskaper kartläggs
och artbestämningar görs av litteraturvetaren Eva Lilja, författare till det monumentala verket Svensk metrik (2006), i den här nya, mycket mindre men alls ej mindre spännande volymen Svensk verslära. Den är både handledning och lärobok, samt skiljer sig väsentligt från våra äldre och betydligt torrare versläror.
Lilja tar sig före att inte bara åskådliggöra sonettens eller ottave rimes metriska uppbyggnad och rimflätning, utan också att få oss att förstå hur formen skapar ”överbetydelser” bortom de lexikala.
Inte bara när det kommer till rytm, takt och klang. Hon går ända in i bokstäver och språkljud, som ”kan uttrycka särskilda känslor beroende på hur man uttalar dem”. Exempelvis påstås ”r” låta energiskt eftersom det är arbetsamt att säga, och ”g” metalliskt då övertonerna är som ”när man knäpper på en bit plåt”.

Eva Lilja skriver överlag överraskande fysiskt,
fruktigt, hartnär ”biologistiskt”. Hon beskriver hur hon som ung student, ”drogad av klanger och rytmer”, inte begrep vad som stod i Ola Hanssons ”Notturno”. Hon spekulerar (väl?!) i hur driften att ordna intrycken av ett konstverk till pregnanta gestalter, hur läsaren söker balans och symmetri – det minst jobbiga för hjärnan att ta in: ”Denna trängtan till balans kommer nog just från muskelminnet, från kroppens minne av hur det en gång kändes att komma upp på två fötter.” Dios mío, som vi säger på iberoromansk IE.
Befriande ogarderat och oakademiskt alltså, riktigt författeri. Därtill naturligtvis bildningen (att Edith Södergran epaterade la bourgeoisie genom att använda ”bibelvers”), alla mysiga facktermer (adonika kallas en daktyl och troké tillsammans, jag älskar både ordet och den sapfiska versens traditionella slut!) och kännskapen med modern fri vers – här finns analyser av exvis Aase Bergs, Marie Silkebergs, Maria Küchens och Sonja Åkessons dikter.

Sen kan man grunna på
i vilken grad friversskrivande poeter i allmänhet (månne till skillnad från sina knittelrappande kolleger på krogscenerna) är teoretiskt och historiskt medvetna om hur de versifierar, och hur mycket som går på intuition, impuls eller oblygt kopierande.
Oavsett vilket bör såväl poeter, läsare som kritiker inspireras av Svensk verslära, så full av överbetydelser och undermeningar som den är. Köp och ställ bredvid O-tidskrifts/Lyrikvännens fröjdefulla temanummer ”Verskonstens ABC” från häromåret.

Låt mig också få nämna Johan Falks och Yvonne Blanks
Handbok i spanska – ett innehållsrikt komplement till lexikonen hos varje hispaniskt påverkad skandinav. Man måste ju kunna hälsa, tacka, säga adjö, koppla upp sig, ”göra sig svensk” (spela dum) och inte minst använda slang och svära i Spanien och Latinamerika. Författarna avråder från det senare, men det gör fan inte jag.
Åtminstone måste man ju som utlänning (guiri, ett ord som Falk och Blank tyvärr missat) kunna avgöra när coño (fitta) betyder toppen, hoppsan eller jävla idiot. Det är inte nördigt, utan handlar om stilistisk – och därmed social – överlevnad.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag