Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nina Burton:
Flodernas bok

Nina Burton.Foto: Caroline Andersson

Per Wirtén flyter med Nina Burton längs Europas floder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Essä

NINA BURTON | ­Flodernas bok | Albert Bonniers, 392 s.

Europa kan leva utan sina floder. Deras betydelse för det ekologiska kretsloppet är enorm. Men vad skulle hända med brittisk samhällsekonomi om Themsen däckades över för ett liv i kulvertarnas mörker? Antagligen ingenting.

Min slutsats är naturligtvis inte riktigt sann. Men nästan. Jag tänker mycket på den när jag följer Nina Burtons resor längs Europas tre floder: Rhône, Rhen och Themsen. De har varit urkraften för all utveckling i århundraden. Både kulturell reflektion och industriellt avfall var oskiljbart från kontinentens stora floder - och små åar. Nu flyter de genom landskapet, lokalt ännu levande kommunikationsleder, men i huvudsak reducerade till språk och minne, historia och kultur.

Nina Burton glider fram över vattenytan som en arkeolog. Hon letar gamla ekon från samtal mellan flod och strand. Människan har alltid tolkat sin existens med hjälp av flodens eviga rörelser: källorna, det sävliga middags­livet när de meandrar över slätterna och utloppen i de allomslutande haven. Människan som en droppe vatten. Rösterna i flodens sorl. Meta­forerna är länkar till existentiella sammanhang.

Men vad betyder de för näringsliv och politik i Europa 2012? Floderna är inte längre stråk för tillväxtens slammer. Inga konstnärer flockas längs dem för att skakas om av utvecklingens stormvirvlar. De har i stället blivit ett slags stillsamma bakgårdar för eftertanke, symboler för flykt från just moderniteten. Även om pråmarna fortfarande trängs på Rhen är förvandlingen enorm.

Burton börjar osäkert vid Rhônes källor, men låter stegvis berättelsen få bredd och rikedom. Mitt på Rhen undrar jag vad hon egentligen har för övergripande idé. Hon rör sig mellan sin egen resa, sin familje­historia och litterära nedslag vid broar och kajer – Erasmus av Rotterdam, Shelley, Morden i Midsomer och oändligt mycket mer. Det blir som ett långt kulturhistoriskt fredagsmys. Men när hon slutligen når Themsens breda utlopp grips jag av en stark känsla, där myllret av Burtons iakttagelser, berättelser och vetande smälter samman till ett slags flodernas mäktiga efterklang.