Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nina Björk får Björn Nilsson-priset

I kväll fick Nina Björk Expressens Björn Nilsson-pris 2010. Karin Olsson for till Lund och träffade henne.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nina Björk har börjat att dansa klassisk balett igen. Hon ser nästan generad ut.
– Hur vet du det?, frågar hon.
Välunderrättade källor i journalistbranschen. Jag är inte ensam om att ha varit nyfiken på vad hon har ägnat tiden åt sedan hon i våras slutade sin halvtidstjänst som litteraturkritiker och skribent på Dagens Nyheter. Utan Björk susade det lite mindre och tråkigare i åsiktsskogen.
Hennes ideologiska fiender fick vända sig någon annanstans för att få bränsle till sina egna åsikter.
– Det är sådan där tantbalett, ursäktar hon sig. Måste ha varit en 40-årskris. Men man måste hitta något eget igen när barnen blir större.
Piruetter är nu inget nytt för Nina Björk. Hon dansade balett som ung och som vuxen har hon ständigt varit på tårna i den intellektuella debatten.

Hon chockerade den likhetsfeministiska
rörelsen när hon för några år sedan ändrade kurs. Från att dissekera den sociala konstruktionen av könet till att tala om hur kroppen definierar och påverkar oss.
Så visar det sig att Nina Björk älskar den dansform som kräver att fysiken tuktas på ett nästan omänskligt sätt.
– Jag har inte tänkt på de teoretiska sambanden. Men klassisk balett går ju ut på att upphäva kroppen.
Skulle baletten rentav kunna ses som ett liberalt projekt?
– Ja, kanske eftersom det handlar om drömmen om det omöjliga, att vara suverän och inte begränsad av sin kropp.

I år är det 15 år sedan Under det rosa täcket kom ut. Boken satte tonen för 90-talets feminism, och medvetandegjorde en ny generation hur könsroller konstrueras.
Genomslaget blev enormt och Expressens Nina Lekander skrev uppsluppet i sin recension: ”Det går mer framåt än bakåt: för tio år sen skulle Nina Björks Under det rosa täcket för det första knappast ha skrivits av en så ung kvinna, för det andra inte givits ut av ett stort förlag.”
Som luttrad feminist ansåg hon däremot inte att boken innehöll särskilt mycket nytt, och tyckte att hon var för snål mot sina föregångare. Dessutom beklagade hon att Björk vägrade att se någon poäng i att uppvärdera det traditionellt kvinnliga. Men ingen hade på länge lyckats popularisera feminismen på ett så frankt och frimodigt sätt. På 90-talet besökte jag inte en enda indiekille som inte hade ett tummat ex på nattygsbordet.

Sedan dess har Nina Björk förändrats.
Lekanders kritik i dag skulle kanske snarare vara att hon har gått för långt åt det andra hållet. Många har blivit besvikna – och arga – över den utvecklingen. Efter krönikan om smärtan att lämna sitt gråtande barn på dagis korade Arena-redaktören Karolina Ramqvist henne som nykonservatismens starkaste filosof.
– Efter dagisdebatten kände jag mig väldigt ensam i det feministiska lägret. Det var svårt. Då ville jag gärna ha den feministiska rörelsen som mitt gäng.
Hon betonar ”då”.
– En rörelse måste även kunna vara kritisk till sina framgångar. Vad var priset för att kvinnor skulle kunna ha lönearbete och ekonomisk makt? En rörelse som går bra ihop med liberal ekonomisk tillväxt har lätt att synas, medan andra perspektiv trängs undan.

När fan blir förälder blir hon särartsfeminist?
– Den feminism som segrar just nu handlar mycket om styrka för kvinnor: ta för sig, bli chefer, vara en traditionell man. Historiskt inom feminismen har man längtat efter detta, men det har också funnits civilisationskritik och en dröm om ett helt annat samhälle. Det har avfärdats som särartstänkande. För mig har det gjort att för mycket av feminismen har avväpnats och blivit mainstream.
– Det finns konservativa drag i den feminism och det samhälle som jag önskar mig. För mig är det ointressant att säga att något är konservativt och därför dåligt, eller radikalt och därför bra, eller det är vad män säger och därför dåligt.

Vi är i Nina Björks vackra hyresrätt i centrala Lund. Det är en gammal våning, inredd som man tänker sig att en konsumtionskritisk medelklasskvinna vill ha det. Väggarna i matsalen är klädda med böcker, trämöblerna enkla och stolarna udda. Asketisk elegans, skulle kanske en inredningstidning kalla det. Jag får hembakat och pressobryggt kaffe.
”Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.”, skrev Björk i en uppmärksammad artikel om konsumism för några år sedan.
Den bild hon målade upp av sitt hem, ett trasigt och omodernt som hon omfamnade i pur trots mot Ernst Kirchsteiger, ser i själva verket ut som sinnebilden av det hemtrevliga lundensiska akademikerhemmet.
Sånär som på det rum som är helt målat i – rosa.
Nina Björk har en sällsynt förmåga att skava. Å ena sidan är hon mer teoretisk än journalister brukar vara. Å andra sidan mer journalistisk och opinionsdriven än vad den akademiska världen känner sig bekväm med.

Den litteraturvetenskapliga avhandlingen Fria själar var inget undantag. På ett för genren okonventionellt sätt behandlade den liberalismen utifrån ett antal texter, varav två filosofiska och två av Victoria Benedictsson. Studenterna jublade, men det knorrades bland både litteraturvetare och tyckliberaler som tyckte att hon tog sig lite väl stora friheter.
Hon hade gärna stannat vid universitetet, på behörigt avstånd från det dagliga bruset.
– I somras utlystes en tjänst i Lund om litteraturens plats i offentligheten. Då var vi i vårt sommarhus på västkusten och jag åkte ner för att söka. Sedan när jag var framme kände jag att nej, jag orkar inte. Universitet går ut på att ständigt saluföra sig och söka anslag. Det är en genre som jag får panik av.

Det är svårt att låta bli att
läsa Nina Björk. Hon klättrar högt och oberäkneligt. Plötsligt ropar hon från någon annanstans än man hade förväntat sig.
Nu för tiden håller jag sällan med henne. Snarare kan jag reta mig på hennes sätt att tala om hur andra bör leva. Moralen känns hård för en mjuk liberal som jag. Och hennes nästan buddistiska inställning till materiella begär kan få mig att genast vilja springa och okynnesköpa Pradapumps.
Men har det funnits en enda dagismorgon utan att hennes formulering ”ljudet av ett barn som lämnas” ringt i mitt huvud? Få skribenter kan äta sig in i skallen på sina läsare som Nina Björk.

Förmågan att bli debattens
mittpunkt verkar delvis omedveten. Vi förhåller oss till henne. Hon försöker att inte förhålla sig till oss.
– Jag eftersträvar inte debatt. Blir mest nervös av det. Jag tycker inte om när världen kommer emellan mig och mitt skrivande. När jag ser mig som ett namn eller en position, då tror jag att jag blir sämre i hjärnan.
I en mer än tio år gammal intervju i den feministiska tidskriften Bleck sa Nina Björk att ”praktiken är inte min starka sida”. Hon förbehåller sig fortfarande rätten att vara en irriterande kritiker, mer än en konkret samhällssnickrare.
– Sedan 68-rörelsen har vi fått svårt att måla upp ett drömsamhälle. Det stora utopiska kommunistiska projektet gick minst sagt åt helvete och det har gjort att man har blivit lite rädd för att måla upp de där visionerna.
Hon tycker inte att det spelar särskilt stor roll att den borgerliga alliansen vann valet.
– Största delen av det svenska folket är ändå som en global överklass. Som en medeltida kung som sitter i sin borg och diskuterar om man ska ha hjortstek eller kalvfilé till middag.
– Jobben först” säger man. Då tycker jag inte att människan står i centrum, utan jobben. Det kan hända att en människa mår bra av ett jobb och måste ha ett jobb för att försörja sig. Men är lönearbetet grunden? Jag skulle vilja se ett samhälle där människan är ett mål i sig utan att hon ska tjäna ekonomiska syften.

Nina Björk är tillbaka som kulturskribent efter drygt ett halvårs uppehåll. Hennes supportrar på Facebook, en fansida som hon upptäckte fanns för ett halvår sedan, jublar och andra slipar knivarna.
Det ska bli en bok också. Än så länge har hon bara skrivit två kapitel.
– Jag vet inte riktigt vad den handlar om, men något om paradoxen att samtidigt som vi matas med att ”tro på oss själva”, ”just do it”, coaching och så vidare, på ett privat plan, så är utopierna döda på ett politiskt plan.
– Individuella drömmar anses jättebra. Och kollektiva drömmar skitdåligt. Men det tar tid för jag vill skriva konkret. Jag vill alltid hitta exemplen som inte är främmande för vardagslivet.
Som vanligt alltså. En prima ballerina på det teoretiska dansgolvet. Samtidigt utrustad med en blick som blottlägger samtidens svagheter och dåliga samveten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!