Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nils Schwartz

SVT / De halvt dolda

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TV-DRAMA
DE HALVT DOLDA | Av Jonas Gardell | Regi Simon Kaijser da Silva | Del 1 av 4, SVT1 i kväll 21.00

Det sägs ju att i vår tid är det pojkarna som försummas, kommer på efterkälken, glöms bort. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det påståendet. Men titeln på Jonas Gardells tv-drama De halvt dolda kan läsas som en bekräftelse, ty detta är en berättelse enbart om söner – åtta stycken rentav.
Vi får följa fyra Stockholmsfamiljer korsklippta i fyra entimmeslånga avsnitt. Två av familjerna skildras enbart i nutid, de båda andra får också en förhistoria redovisad några decennier tillbaka i tiden. Familjerna är inte bekanta med varandra, men två 15-åriga söner – den ene homosexuell, den andra nynazist – går på högstadiet i samma förortsskola.
Gardell säger sig vilja överraska tittarna, men att homosexualitet och religion är dominerande teman i serien kommer knappast som en chock – de har varit grundpelare i det mesta som Gardell skrivit ända sedan debutromanen Passionsspelet (1985).

Också de branta övergångarna mellan skilda stillägen – från djupaste allvar till drastisk humor – känner vi igen. Det bisarra inslaget representeras här av två bröder, som vi först möter som unga män i karriären och sedan i den etablerade medelåldern. De heter Calle och Abbe (efter Kain och Abel), men storebror (Jacob Ericksson) dräper lillebror (David Dencik) snarare med sin överlägsenhet än med något dödligt vapen, en förödmjukelse som denne kompenserar med långa polisonger och ständiga utbrott mot sin hunsade fru (Anja Lundqvist). Denciks figur är i all sin odräglighet en av seriens stora behållningar.

I de tre andra familjerna gör sig dock tragedin snart närvarande med döden som gäst. Ragnar – känsligt spelad av den unge Christoffer Hedén – får hjälplös titta på när hans mamma går ner sig på isen. Han brottas med skuldkänslor ända in i vuxen ålder, förstärkta snarare än försonade av pappa missionärens (Ulf Friberg) försäkringar om att allt som sker är Guds vilja.
I egenskap av Guds ombud på jorden ställföreträder fadern denna vilja med örfilar och snäsningar. Ragnars båda äldre bröder gör uppror mot fadersregementet, flyttar hemifrån och lämnar lillebror åt sitt öde.

Detta till skillnad från nynazisten Linus (Tom Ljungman) som ömsint tar vara på sina småbröder ända tills den alkoholiserade mamman (Ia Langhammer) förlorat vårdnaden om dem. Denne siegheilande ängel är ett dynamitpaket av oförlösta frustrationer, och dramat tickar obönhörligen fram mot hans möte med den homosexuelle David, en rollgestaltning som Freddie Åström har direktöverfört från den datorsurfande tonårssonen i polisserien Höök.
De halvt dolda blir i Simon Kaijser da Silvas regi en rätt blandad upplevelse, pendlande mellan det övertydliga och det outförda, med replikerna halvt dränkta i Leif Jordanssons monotont pumpande musik och med stundtals lite väl andfådda scenväxlingar. Samtidigt finns det ett mörkt sug i berättelsen som det är omöjligt att värja sig emot när man väl börjat titta, irritationsmomenten till trots.