Nils Schwartz: Leken är slut

Nils Schwartz "torkar tårarna" när han muckar.
Foto: Privat

Från och med i dag kan Sverige inte längre ställa upp ett värnpliktsförsvar mot fientliga härskaror. Nils Schwartz gråter inte över att en illusionsföreställning har befriat sina sista kaniner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TAAAG GEVÄÄÄR!!!
En k-pist ligger framför mig i en skogsbacke i Perstorpstrakten. Ordern skallar i mina öron, men jag tar inte upp vapnet. Därmed har jag begått en kriminell handling, ett så kallat subordinationsbrott.
Det är augusti 1976, några veckor före valet, och jag har infunnit mig till repövning – fyra veckor i ett militärtält i den skånska skogen. Jag har sökt uppskov med hänvisning till viktigt valarbete som måste göras, en värnplikt i demokratins tjänst. Uppskov har inte beviljats.
Fast det är inte därför jag vägrar att ta upp k-pisten. Jag har bestämt mig för länge sedan.
Två vicekorpraler med skarpladdade k-pistar bevakar mig när jag körs i jeep till P 2 i Hässleholm, där jag förhörs om mina motiv av en bekymrad kapten och därefter hemförlovas till Helsingborg i väntan på rättegång.
Några veckor senare döms jag av tingsrätten i Hässleholm till en månads fängelse att avtjänas på den öppna anstalten Singeshult på gränsen mellan Halland och Småland.

Jag var och är inte radikalpacifist – en sådan ståndpunkt håller inte ens i den enklaste argumentationsövning i praktisk filosofi. Eftersom jag kan tänka mig situationer då jag måste försvara mig och mina närstående med våld, visste jag att jag inte skulle beviljas vapenfri tjänst och ansökte följaktligen inte om sådan.
Jag hade andra skäl att vägra vapen: I protest mot det kalla krigets eskalerande kapprustning. I rimlig förmodan att en månad i fängelse vore en lärorikare erfarenhet än lka lång tid i ett miltärtält.
Men huvudskälet var mina upplevelser av tio månaders underbefälsutbildning på P 2 i Hässleholm ett decennium tidigare.
Jag ingick där i en pluton som specialövades i försvar mot ABC-krigföring – atomvapen och biologiska och kemiska stridsmedel..
Först trodde jag att jag placerats där på grund av min utbildning som gymnasieingenjör i kemi, men snart upptäckte jag att bland mina vapenbröder fanns såväl en fiolbyggare från Österlen som en humanistiskt inriktad professorsson från Lund och en fotograf från Malmö, alla högst timida varelser. Hade vi slumpats ihop som en begåvningsreserv, det mönstrade avskrapet som regementsledningen inte lyckats hitta någon vettig plats åt?
Jo, faktiskt, på sätt och vis. Fast begåvningsreserven var inte så mycket vi som befälen
– en sergeant, en överfurir och en furir. Vad de kunde räkna upp på sin fem fingrar om kärnfysik, biologi och kemi var inte värt att veta, vi underlydande hade långt bättre koll själva.
Det blev uppenbart att ingen tog den här sortens krigföring på allvar. Och det var ändå under pågående Vietnamkrig!

Vi genomförde ett otal tvagningsceremonier, där vi nakna gick från balja till balja och tvättade bort den simulerade gas som vi inte lyckats sopa iväg med friskskurna lövruskor. Vi sändes ut med träattrapper i skogen för att avläsa och per radio rapportera den radioaktiva halten på olika platser, ett arbete som underlättats av att furiren tillbringat hela morgonen med att spika upp plakat med illa plitade siffror på diverse träd.
Sådana övningar tillhörde ändå överkursen. Grundkursen var enklare. Om vi blev utsatta för atombomber eller giftgas skulle vi blunda, kasta oss i första bästa dike och dra regnkappan över oss.
Någon försvarsberedskap mot biologisk krigföring kan jag inte minnas att vi övades i. Men jag antar att principen var densamma – fick vi nys om fientliga bakterier var det bara att blint kasta sig i ett dike och dra regnkappan över sig.
Till vår specialplutons unika befogenheter hörde att vi i händelse av nödläge i ett ABC-krig kunde beordra till och med generaler att kasta sig i ett dike och dra regnkappan över sig. Under manövrarna då regementet övade sina färdigheter
i fält och tält utbröt följaktligen aldrig vare sig A– B- eller C-krig – officerarna var rädda om sin prestige och sina uniformer. Vår pluton kommenderades i stället ut som handräckning till koktrossen, där vi hela dagarna stod och diskade officerarnas flottiga tallrikar i iskallt vatten, ett kemiskt sett helt omöjligt företag.

Fick jag då inget nyttigt med mig från de tio månaderna? Tja, jag lärde mig smörja innanmätet i en k-pist och förbättrade min tid på 3 000 meter terränglöpning med fyra minuter från inryckning till utryckning. Professorssonen förklarade en del svåra ord på DN:s kultursida som jag börjat läsa det året. Och själv lärde jag tre plutonskamrater att spela bridge, vilket vi ägnade kvällarna åt i logementets dagrum.
Det som gjorde pojken till man var nog de svåra orden på DN:s kultursida.
Jag beslöt att byta bana, praktiserade efter muck fyra månader på Helsingborgs Dagblad medan jag kompletterade betyg på Hermods så att jag kunde börja läsa litteraturhistoria i Lund till hösten. Så visst fick jag med mig något. Som till exempel att aldrig kasta bort en dag till av mitt liv på den där verklighetsfrämmande låtsasleken som de kallade värnplikt.
Hellre då en månad i fängelse. Hur jag undvek att avtjäna ytterligare först två och sedan tre månader på grund av framhärdad vapenvägran kan jag berätta om en annan gång.