Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nils Forsberg

Provisoriska minnen

Ur "White within", Cecilia Edefalk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

MINNESKONST

Bonniers konsthall

Stockholm, till 24/9

Detalj ur Alina Szapocznikows Redan tidigt i Martin Suters alzheimerthriller "Small World", som kom på svenska häromåret, går den arme Konrad Lang vilse på väg hem. Sjukdomen accelererar, förmågan att orientera sig i rummet kollapsar. Ett aldrig så grundligt system med kom-ihåg-lappar över sakers namn och funktion kan inte ersätta Langs söndervittrande spatiala förmåga.

Minne handlar, i stor utsträckning, om rum. Det visste man redan under antiken. En av de gamla minnestekniker som Frances Yates tar upp i "The Art of memory" (1966) går ut på att organisera det man ska minnas likt bilder och ting i rum och vrår i ett imaginärt hus som man sedan rör sig igenom.

Att uppleva Bonniers konsthalls höstutställning "Minneskonst" (som lånat namnet från Yates idéhistorieklassiker) är som att vandra en snitslad bana med samtida konstnärliga undersökningar av minnet. Polskjudiska förintelseöverlevaren Alina Szapocznikows skulpturer handlar om konkreta spår och avtryck i det förgängliga plastmaterial de gjordes av och går bokstavlig mot sin upplösning, medan Hans Rosenströms ljudverk tar en ut ur konsthallen till platser laddade med minnen, som Judiska museet och Stadsbiblioteket.

Raqs Media Collective anlägger en postkolonial vinkel när de på Observatoriemuseet - ja, utställningen är spridd på olika platser - gör ett platt projekt kring avskaffade stjärnbilder som Tigrisfloden och Pelikanen (vi ska liksom tänka att det var det kolonialistiska väst som bestämde vilka stjärnbilder som finns).

Alina Szapocznikow, Gerard Byrne å sin sida iscensätter snyggt historiska situationer som surrealisternas sexsnack från 1928 men här någonstans går utställningen också vilse, mellan sina ambitioner att visa lite av det mesta på temat och resultatet att för lite blir sagt om allt.

Man kan hävda att all konst och litteratur ytterst handlar om minne och hågkomst. Det hade blivit bättre om man valt att borra djupare på några ställen. För minne handlar också om att välja bort, att ytterst glömma för att något väsentligt ska kunna framträda. Det är också vad som händer i Martin Suters bok - Konrad Langs glömska är visserligen patologisk, men i takt med att närminnena suddas ut framträder äldre skikt och ett urtrauma får allt skarpare konturer.

Mest raffinerad och, eh, minnesvärd på "Minneskonst" är Cecilia Edefalks svit "Vit inuti", en serie målningar utifrån en renässansskulptur hon såg i San Gimignano för 15 år sedan och som följt henne sedan dess. I olika överlagrade ockratoner frammanar hon detta möte, målningarna har hängts och ställts framför och på varandra, denna gång på ett annat sätt än när de visades förra gången.

Här finns den provisoriska karaktär som minnet alltid har, samtidigt som det framstår som definitivt: Exakt så här var det, just nu. I morgon kommer det att ha varit något annat.