Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nils Forsberg

Georg Baselitz bröt mot ett tyskt tabu

Georg Baselitz "Bild für die Väter" (1965) går att se på Moderna museet.Foto: DIGITALISIERT VON WWW.FARBANALYSE.DE
Georg Baselitz.Foto: Katsumi Kasahara / AP

Men ska det där verkligen vara nödvändigt? Hålla på och rota i det där? Kan de inte måla något trevligt i stället, det där är bara … onödigt!

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ungefär så lät det nog hemma och herr och fru Müller på 60-talet när de såg vad vissa konstnärer gjorde. I det Västtyskland som dess förste förbundskansler Konrad Adenauer byggde upp ur ruinerna handlade det om att se framåt, inte bakåt. Särskilt inte mot perioden 1933-45.

Det går att tala om ett stämningsmåleri i Västtyskland då, men det handlade inte om mys och gemyt. Gerhard Richters kyligt gåtfulla fotorealism med en leende onkel Rudi i naziuniform, Sigmar Polkes beska ironiserande över det ekonomiska undret och Anselm Kiefers brända landskap och germanska myter var bra på att skapa dålig stämning.

Det var även Georg Baselitz. I de rått kraftfulla målningar från 1960-talets mitt som Moderna museet visar syns gestalter i trasiga fältuniformer som ser ut att ha vandrat nonstop från Stalingrad till Stuttgart. Inte sällan med kukarna hängande ut genom de trasiga byxorna. ”Hjältarna” heter en svit, ”Den nya typen” en annan.

Herr Müller sa antagligen till sin granne herr Schmidt att konstnärer borde måla något fint i stället och spara ihop till en ny Mercedes.

 

Baselitz blev 1958 utkastad från konstakademin i Östberlin. Han flyttade till väst – muren var ännu inte byggd – och fick åklagarmyndigheten på sig redan under debututställningen anklagad för att väcka anstöt. Men anseendet växte. Baselitz svarade med att i slutet av 60-talet måla sina motiv upp och ner. Anseendet växte ännu mer. För den generation nyexpressionister som kallades De unga vilda runt 1980 blev han en viktig förgrundsgestalt.

Det är i dag länge sedan Georg Baselitz själv var ung och vild. Han är snarare en representant för den sorts lyxmåleri i jätteformat som visas på Venedigbiennalen för att någon vecka senare säljas på konstmässan i Basel. Jag vet inte vad han kör för bil men han skulle ha råd med en mindre Mercedesfabrik. Men han vägrar ändå att inordna sig. Med uttalanden som att kvinnor inte är särskilt bra på att måla fortsätter han att väcka anstöt (och har fått ett alternativgalleri i Stockholm att arrangera en motutställning).

En gubbig sexist? Tja. Men titta på ”Bild für die Väter” alldeles i början av Modernas utställning. Det är en köttig hög av stympade kroppsdelar, det groteska arv som fäderna lämnat efter sig. Gestalterna på hans målningar är inga manliga machohjältar. De står luggslitna i med byxorna nere, vilsna i ett ingenmansland mellan ett stalinistiskt öst och ett kapitalistiskt väst, båda sidor lika ointresserade av att prata om vad som egentligen hände. Det fick konstnärerna påminna om.