Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ni förminskar min dotter

Joakim Lamotte är kritisk mot den genusbild som filmen "Alfons och Milla" förmedlar.

Joakim Lamotte ger två feminister svar på tal.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Replik/Genusdebatt

Efter mitt och min treåriga dotters senaste biobesök fick jag en klump i magen, när hon höll min hand och tittade på mig med sina blåa barnögon, och undrade varför pojkar inte vill leka med henne eftersom hon är flicka. Vi hade sett "Alfons och Milla" som handlar om just detta. I sekvens efter sekvens avhandlas flickors tillkortakommanden och varför de inte duger att leka med.

Av filmen fick min dotter lära sig att tjejer är tramsiga, fega och gråter för småsaker. Att de leker tråkiga lekar som att kamma håret och med dockor, att de skvallrar och inte kan hålla tyst med hemligheter.

Min dotter, som älskar att leka med dockor och att borsta håret, spärrade upp öronen och sög in allt, och lämnade sorgsen salongen med tankar hon aldrig tidigare ägnat en sekund. Varför var hon och hennes lekar mindre värda? Pojkarna som varit på samma film lämnade bion med högburet huvud och nyvunnet självförtroende.

Om detta skrev jag ett blogginlägg. Inte om att "Alfons och Milla" skall förbjudas, utan bara hur trist det är att min dotter så tidigt i livet måste konfronteras med orättvisor mellan könen.

Väldigt många höll med, medan vissa tyckte att jag överdrev. Martina Montelius ansåg att jag över huvud taget inte borde ha skrivit blogginlägget och passade på att skicka några visdomsord till min treåring: Hennes råd till Lamottes dotter var att låta pappa ha de här tankarna så länge han behöver dem. Sånt där växer bort. Även Linda Skugge läste inlägget och ansåg att jag förfasade mig, men att min omtanke var söt och välmenad.

Det är på flera vis synd att två feministiska förebilder väljer att lättvindigt vifta bort hur flickor påverkas av diskriminerande strukturer. Och vad har ni att vinna på att mota bort mig när jag försöker lyfta frågor om jämställdhet? Vore det inte bättre att uppmuntra oss som vill vara en del av det samtal som vissa anser sig ha patent på?

Att ni raljerar över mig rör mig egentligen inte i ryggen, men er kritik blir samtidigt en förminskning av min dotters känslor, och det berör mig desto mer. För hon är det viktigaste jag har, och det är på grund av henne som jag har blivit feminist.